Cancersjuka barn med borrhål i huvudet och medicindosor under tröjorna jagar mig i mina drömmar. Det börjar faktiskt kännas som ett problem. Men utifrån mina självterapautiska anteckningar verkar jag gå framåt i denna utveckling och jag ser mycket ljust på framtiden. På måndag ska jag till Huset igen. Kanske blir det lättare efter ett tag. Man måste hitta balansen. Någon som inte verkar tro att jag är förmögen att hitta en sådan balans sa till mig att min reaktion var mycket dålig och att jag borde tänka över mitt yrkesval eftersom jag uppenbarligen inte passar i den rollen. Detta gjorde mig förstås mycket, mycket ledsen, särskilt eftersom denna person står mig mycket nära även i blodsbanden. Dessutom tycker jag att det är fel. Jag tycker att det är tvärtom. En läkare utan empati kan aldrig vara en bra läkare. Den läkarkandidat som inte går hem och gråter i fem timmar efter att för första gången ha fått torka tårarna från en cancersjuk pojkes kinder kommer aldrig att bli en bra läkare. Snarare tycker jag att mina tårar är ett bevis på att jag är av rätt virke. Med träning - fel ord kanske... med åren, med erfarenheten när man gått igenom detta tusen gånger, då tar man det inte lika hårt längre, förbannar inte Gud och världen och universum och alla ovetande människor i den, men individen ska alltid sörjas. Kommer alltid sörjas, om man är en bra läkare. Även om detta inte innebär att man går hem och gråter i fem timmar och drömmer mardrömmar i en vecka efteråt - men man måste börja någonstans. Annars kommer man aldrig bli en bra läkare.
Vad värre vore om man inte gjorde det. Tänk om man torkade barnets tårar och ens hjärta inte brast det minsta. Om man såg in i de där stora blå ögonen och inte kände någon empati alls. Ingen sorg över detta korta, korta liv som snart är borta, ingen sorg över huvud taget. Vore den personen mer lämplig i läkaryrket då, alltså?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar