Att sträva efter det följande året:

Göra precis som jag själv vill, inte ta livet på för stort allvar, vara mer spontan, ta livet på lite större allvar, resa till minst tre länder en längre tid, fortsätta vara singel, fortsätta röka smalcigg när jag är ledsen eller full, göda min träningsnarkomani, lära mig gå ner i yogahunden och övervinna mina fysiska hinder för det, avsluta fler projekt än jag startar, tänka what would Samantha do? i fler situationer och gå på svaret, skaffa mig en karriär, inte gnälla över småsaker, säga ja oftare än jag säger nej, höja min smärttröskel, äta frukost varje dag, göra minst tio saker som skrämmer vettet ur mig, våga hoppa en meter med häst, bli godkänd på tentan från termin fyra, visa mer kärlek till folk jag tycker om, överraska folk mer, meditera regelbundet, alltid säga ja till fest och till efterfest, lära mig gå som en gudinna i mina högsta och hetaste klackar, sluta sitta så mycket på facebook, läsa fler romaner, ligga med fler, skaffa fler och bättre vänner, alltid lukta gott, köpa fler skor, ha mer tålamod, fotografera mer, börja framkalla själv igen, lyssna mer än jag pratar, börja gå regelbundet på cinemateket, bli stammis på en hipp bar, gå på teater oftare och alltid ha nyrostat kaffe från Lilla Kafferosteriet hemma.

The untold want

The untold want, by life and land ne'er granted,
Now, voyager, sail thou forth, to seek and find.


--- Walt Whitman

Det var då en välsignad jul!

Igår fick jag ett lätt litet paket av mina föräldrar. Pappa sa: "Mia, vissa traditioner är bra att bryta, som att fira jul vid ekvatorn, det är kul. Men andra traditioner ska man hålla på, vissa mönster ska man inte bryta."

Kryptiskt, tänkte jag.

Och i paketet... satt Karl-Bertil och log på en dvd:

And then there was tears.

Frågan jag ställer mig är: uppmanade pappa mig lite kryptiskt till att vara sosse? Jag vill gärna tro det!

Kommer aldrig glömma den julen då jag, kanske 17, min röda syster, 27, och min röda morbror, 40, skrek oss hesa i kör: SA OCH SAA! DET VAR JU MIN TALLRIK!

LMGTFY (Let me google that for you)

För några månader sedan fick jag helt oprovocerat några underliga minnesbilder i mitt huvud.

Först var det bara några få bilder av en värld i färgglad lera. Till en början visste jag inte alls var de kom ifrån. Efter ett tag kom det fler och fler och jag började känna igen känslan, började känna igen mig i världen - och så slog det mig plötsligt: det var ett datorspel som jag älskade som liten. Det första efter Packman.

Jag tänkte och tänkte. Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg vad det hette. Men jag kom ihåg gubben som såg så himla rolig ut. Det var längesedan, det mindes jag, jag vart kanske max åtta år eller så när jag spelade det.

Häromdagen fick jag ett ryck och tänkte vafan. Hur många lerspel kan det ha funnits -97?
Datorn var ju knappt uppfunnen då. Ah, the true computer nerds hade just sett dagens ljus. Jag hade verkligen ingen egen dator och skulle man gå ut på det oändliga och spännande internet fick man inte ringa på vanliga telefonen och det lät roligt när man kopplade upp. Och vad arg man blev om någon lyfte på luren när man var ute och spenderade sin halvtimma i veckan på "NÄTET"!
Så hur många kunde det finnas? Googlade nåt i stil med: computer game clay man 1997.

Det visade sig att det bara fanns ett spel.

Och det var The Neverhood.

Jag brast nästan ut i tårar. Det är helt på sanning.

Jag drabbades också av en ytterst ovanlig köparlust. Jag bara MÅSTE äga detta fantastiska spel. Så att jag kan försäkra mig om att det bevaras med kärlek i all oändlighet framöver.

Så nu antar jag att jag bara ska hitta nåt ställe som säljer den fortfarande.

Tydligen funkar den bäst med Windows -95.

Half of my heart

First, we take Manhattan

Det är så svårt att gå balansgången just nu. Jag har blivit "preliminär"-antagen (det formella är inte fattat än, men det är bestämt) till ett bioethics-forskarprogram på Yale nästa sommar. Men hur jag än försöker berätta det för medmänniskor omkring mig, låter det som jag vräker mig i det svulstigaste av skryt. Det är så svårt. Jag vill inte skryta, jag vill inspirera! Skillnaden är hårfin. Hur motiverar man andra till att maximera sin potential, med sig själv som exempel på att det går, utan att verka högfärdig? Och samtidigt försöka hålla sig från att börja jubla och hoppa av bara tanken. För lyckligare har jag sällan varit.

Det är nu det börjar! Livet jag väntat på!

Titeln från underbaraste Leonard Cohen, såklart.

...how long have I prayed for this: to let my work begin!

First, we take Manhattan,

then we take Berlin.

Lilla fågel blå

Jag hittade en liten fågel idag.

Jag var på väg hem från skolan. Jag hade migrän, och den tillfälliga fotofobin fick mig att kisa trots att dagen var molnig. Jag mötte en bil på en trång bakgata vid busstationen, det är en gropig och tråkig gata, och jag cyklade till sidan för att bilen skulle kunna komma förbi. När jag skulle trampa iväg igen tittade jag ned, för att få koll på alla fötter och pedaler, i migränens värld var det inte så lätt. Så såg jag honom, just intill mig på vägen.

Den lilla stackarn tittade upp på mig med ögon blanka av skräck. Med uppspärrad näbb och darrande kropp andades han häftigt, men satt alldeles blickstilla i övrigt. Han måste blivit påkörd, utan att bli så skadad, men chockad och skräckslagen.

Han var så hjälplös. Helt utan att bry mig om människokotym slängde jag cykeln åt sidan och hukade mig intill den stackars lilla varelsen. Hur kan en blåmes i all sin sköna färgsprakande dräkt bli så osynlig? tänkte jag. Han smälte in som en kameleont mot den grå asfalten. Bara hans ögon visade världen att han var vid liv, att han var någon. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag sa till honom att inte vara rädd. Försiktigt höll jag om honom med händerna och tog upp honom från vägen. Han protesterade inte. Han var så lätt, som en blågul liten dunboll.

Jag funderade på vad jag skulle göra. Mitt hjärta blödde i floder där jag stod. Den lilla blåmesen tittade på mig, genom mig. Jag funderade ett slag på att ta med honom hem, men jag var rätt långt hemifrån, och det kändes inte rätt... Sånt är det bara Björn Afzelius som gör. Jag satte honom vid husväggen så att han skulle vara ur vägen för de flesta. Och skulle det komma en hund var det större chans att matte och husse såg den där, än om jag satte honom på gräsplätten längre bort... Jag värjde mig från att gå. Den stackarn bara satt där, rädd och övergiven.

Men så vände han på huvudet och tittade rakt på mig.

Stängde näbben.

Som att han sa tack.

Det var ett sådant där ögonblick då arters gränser suddas ut.

Som att vi möttes i en hjälplöshet.

Jag undrar så hur det gick för honom.

Som en bro över mörka vatten

Lyckan som infann sig i mitt bröst några minuter över ett igår är svår att bekläda i ord. När den livsuppehållande kraft som Tranströmer är för mig och har varit så länge, när han får det finaste priset möjligt, då brister något sans och lugn i mig, jag ropar och jublar och hoppar upp och ned, och glädjetårarna kommer smygande.

Plötsligt är det inte bara Gert Fylking som skriker Äntligen!, hela Sverige jublar Äntligen, resten av världen jublar äntligen. At last! Enfin! Finalmente! Uiteindelik!

De senaste månaderna har det varit mycket Tranströmers förtjänst. Hans förtjänst att jag har orkat ta mig upp ur sängen, orkat äta, orkat andas, orkat leva. Det var hans ord som lugnade mig strax innan den förtvivlade sorgens tårar just höll på att få mig medvetslös. Han gav mig syret, eller lungorna, eller kanske båda två...

Ur Klanger och spår.

Efter någons död

Det var en gång en chock

som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.

Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.

Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen

mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.

De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger -

abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.

Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.

Samurajen ser obetydlig ut

brevid sin rustning av svarta drakfjäll.

Farmor hade varit så glad över det här.

Titeln står med henne i tankarna.

Farmor, farmor.

Jag älskar dig.

Och saknar, varje dag.

O, ni saligt bortvända

Om gamars närhet skvallrar fågelspillning.

Att lösa oss från rums- och tidsurskiljning

har ljudlöst vita klockor ringt för oss

på dessa ängar av asfodelos.

Vår skepnad är till synes bibehållen;

blott puls och andning lämnas i kontrollen

och skuggan av mig själv blir släppt förbi,

ett håltomt eko av en melodi,

en sista rossling ur ett sängomhänge.

Vår död är ofullgången änsålänge.

En bit ur Det finns en sjö och sedan aldrig mer. Av Hjalmar Gullberg, Malmös stolthet.

These foolish things

Ibland finner man de största mysterierna i sig själv. Idag köpte jag till exempel en burk svindyr kardemumma av en mycket otrevlig dataljvaruhandelsägarinna bara för att vara snäll.

Som om hon skulle bry sig. Hon säger ju aldrig ens hejdå tillbaka.

Titeln är som nästan alltid inspirerad av Billie den bästa.

Överallt men ingenstans

En strålande solig lördag satt jag i ett stort kapell med medelhavsstruktur och upplevde den värsta halvtimmen i mitt liv. Jag stirrade på kistan med det vackra beiga bårtäcket, med ett fotografi med en småleende tant på. En tant - min vän, min förebild. Min farmor, min älskade farmor. Och där gick det inte att förneka något längre; det gick inte att skjuta undan, det gick inte att titta bort. Vart jag än lade blicken fanns de blåaste av ögon där och gjorde sorgen till ett kvävande strupgrepp. Hon var överallt - men ändå ingenstans... Och ingenting kändes vackert, allting tappade färg utom hennes blå ögon. Mellan mig och min far satt min ömma moder som tappert skickade pappersnäsdukar i båda riktningar och klämde våra händer. Det fanns ingen tröst mer än närhet i sorgen. Inget mer än gemensamma minnen och ömhet och att få snora i någons axel, någon som man vet hur de luktar, familjen. Vi som ätit hennes skorpor och gungat i hennes gungstol, tjutandes av skräckblandad förtjusning.

Jag trodde att jag hade upplevt sorg förut, att jag hade gråtit innan dess. Men allt bleknade, alla sorger jag trott mig krossas under var blott fjädrar vid min hud. På kistan stod en bild på min vän. Hon var nästan sjuttio år äldre än jag och av en händelse var hon min farmor, men främst av allt var hon min vän. Sorgen hårdnade sitt strupgrepp och luften försvann. Det gick inte att undkomma. Hon var ju överallt, men ändå ingenstans. Min vän var ingenstans. Hon var död nu.

Som din dag, så skall din kraft ock vara.

I en sal på lasarettet

Dör den du älskar, dör du själv.

Du känner livet stanna i sitt lopp

i hennes, i din egen kropp -

som vattnet stannar i en sinad älv.

Ur Vid en moders dödsbädd av Erik Blomberg.

That was love, says my heart

Ibland letar jag upp gamla känslor.

Jag söker upp dem där jag spikade dem i träpålen; i ett gammalt fotografi, i en dagbok, i ett brev. Jag söker, jag finner vykort där det inte står något mer än: Det regnar ute, men inombords skiner solen, adresserat till mig en gång för länge, länge sedan. Jag finner två biljetter till en pjäs, premiärbiljetter till Nakna damer på nedre botten mitt emot. Jag finner ett fotografi på ett hus i Ystad med vinrankor över fönsterna, ett fotografi jag trevande gav till någon en gång, rädd för att ratas.

Ibland letar jag upp de där känslorna. Jag finner dem. Jag stannar upp, och andas i dem en stund. Tänker: jag hade kunnat vara lycklig här. Om universum hade sett lite annorlunda ut. Om atomerna vridit sig något mera östrerut, runt, och kikat sig över axeln... så kanske jag hade kunnat vara lycklig här. I det där ögonblicket, på en hängbro med ett solrosvykort i handen, eller med bokstavskex i mitt namn på en teater i Stockholm, eller i ett snöigt Malmö inlindad i en lång, varm halsduk. Jag hade kanske varit lycklig där.

Nu blev jag inte det, jag blev lycklig här istället.

Men det hindrar mig inte från att leta upp dem ibland, de där känslorna jag kände en gång.

Det värmer fortfarande, de hugger fortfarande till.

Jag kan fortfarande gå in i känslornas kapsel en stund för att bara andas ett tag.

Billie följer mig som vanligt djupast in i evigheten, i dåsamheten.

Fall in love, fall in love! says my heart.

It's romance, take a chance!, says my heart.

But each time that I'm almost in your arms,

This old school teacher brain of mine

keeps bringing in false alarms.

Then my head rules instead and I'm wise

To the scheme of that gleam in your eyes

So I kiss, and run - but the moment we're apart:

Oh you fool! That was love!, says my heart.

Bang, bang, that awful sound

Tillbaka i skolbänken!

Jag satt på en föreläsning.

Professorn berättade något alldeles osannolikt.

Jag tänkte: Det här måste jag berätta för farmor!

Bang, bang - I hit the ground...

Con te partirò

När allt blir svart.

När livet blir svart, och luften man andas.

Bröstkorgen krymper, tätnar, tills inget mer än smärtan når in.

Det gör ingen skillnad om det är en femtonåring som blir påkörd en vinternatt, eller om de är en nittioåring som går bort i en sjukhussäng.

Kroppen förstår inte ålder och rationaliteter. Kroppen förstår bara kärlek.

Kroppen förstår bara att det var en person, som jag älskade, verkligen älskade helt och fullt. Och att den personen är borta nu.

Det är allt kroppen förstår.

Con te partirò.

En del av mig är försvunnen nu.

Jag trodde att jag visste vad smärta var.

Sorgegondolen

Ljusen fladdrar. Kranen droppar.

Jag läser Tranströmer för att kunna andas.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss

och viskar

"Jag är inte tom, jag är öppen".

Ur Vermeer, från För Levande och Döda.

Jag vill säga något, skriva något.

Vet inte vad. Vet inte hur.

Känner mig tom.

Jag är inte tom, jag är öppen.

Jag förblir tyst.

Kommer den nu? Den där sorgegondolen.

Time to say goodbye

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag - tror jag

Fem veckor, fem. Fem veckor.

Hur kan det redan vara slut.

Sista natten i det som kommit att bli mitt hem.

Sista natten i Paradise City, i paradisstaden, sista glaset vin på puben, sista handlingen på Morrisons, sista allting.

Jag ångrar inte hur mycket jag låter mig fästas vid städer, det gör det mer autentiskt, att verkligen leva i staden som om framtiden inte fanns, det är så jag försöker gå in i det. Men det gör det alltid så mycket svårare när man ska säga hejdå.

Men:

We'll meet again.

Don't know where, don't know when -

but I know we'll meet again,

some sunny day.

Det gör det lite lättare, ändå.

Men fortfarande snörvligt i den fina lilla bokaffären som luktar rökelse och te.

En liten lista som beskriver vad jag känner. Som ger artistnamnen på de jag citerat här också.

The truth, the whole truth, and nothing but the truth... revisited

Jag ville veta hur de svenska tidningarna beskriver skandalen.

Här i England skiftar det. The Independent är längst fram och är inte rädd för någon, säger: jag är tuffare än somliga tror, med Mowglyminen och armarna i kors. The Guardian kommer strax bakom, men med lite slätare formuleringar. De har ingen Robert Fisk som utan rädsla eller skrupler jämför Murdoch med Saddam Hussein och Hafez al-Assad och finner dem lika.

Sedan The Daily Mail, halvtabloiden, i gråzonen. Därefter kommer "resten": de man inte kan lita på, The Times, The Sunday Times, The Sun. Alla med en självcensurskultur som liknar den hos vilken mellanösterntidning som helst.

Jag ville veta hur läget var i Sverige. Hur självcensuren låg där, så långt ifrån Murdoch, så skyddade av pressfrihet och oberoende.

Jag klickade in på svd.se. Vad fann jag?

Ingenting.

Inte ett dyft. Ingen nyhetssida, ingen opinion, inte ens en nostalgisk kultursidenotis snörvlande om att förlora News of the World. (Som för övrigt var en crap paper).

Sydsvenskan, min hemtidning. Den tidning jag litar på ger mig det viktigaste varje morgon, kanske ingen Fisk, men åtminstone sanningen i stora drag varje dag.

Ingenting.

Så tillslut till dn.se, mitt sista hopp.

DNs förstarubrik lyder: "Så köper hotell betyg på resesajter".

Halvvägs ned hittar jag en kort återgivning av vad The Independent skrev tidigare idag. En notis med släta formuleringar där Svennis får lika mycket plats som Gordon Brown.

Detta var bara en av flera stora explosioner på skandalkartan idag. Större var väl ändå att Tony Blair uppmanat folk att hålla klaffen, till exempel självaste Gordon Brown.

Frågan man ställer sig blir naturligen: varför skrev svenska medier inte om det? Är de pro-Tory? Eller gud förbjude, pro-Labour? Eller är de bara rädda för stor stygge Rupert?

Och om inte den historien var smaskigare än hotellhistorien, som väl knappast kan klassas som en nyhet för någon med normal intelligensnivå, så varför skrev de inte om att köpet av BSkyB verkar gå åt pipsvängen, efter att Kulturministern deklarerat att News International kommer granskas för att avgöra om de kan vara "fit and proper" för ett hundraprocentigt övertag av nyhetskanalen (vilket de uppenbarligen inte kommer att vara)?

Varför skrev de inget om det?

I den tama DN-återgivelsen finner jag formuleringen: "Den kungliga familjen lär också ha utsatts".

Lär? LÄR?

Journalisten som avlyssnade prins Williams telefon och sedan släppte scoopet om hans knäskada heter Clive Goodman, och han åkte i fängelse för saken redan 2007. På grund av detta sparkades Andy Coulson som editor på tidningen i fråga (the crap one), men det gjorde inget - han fick snart ett nytt jobb. Som kommunikationschef för Tories, och när de kom till makten, fick han ett kontor på No.10 Downing Street.

Det är det som är hela grejen med skandalen. Det är därför The Independent kallade det här för Storbritanniens Watergate: därför att det inte bara är Ed Miliband som tycker att Camerons bortförklaringar verkar desperata och osanna. Därför att premiärministern sitter i klistret, i en hiskelig Nixonliknande situation, ett pinsamt spektakel.

Hur kommer det sig att journalister i Sverige väljer att undanhålla svenskar denna information? Att de återger historien tamt och vissa gånger alldeles felaktigt sätt, och helt missar det viktiga, helt glömmer att påpeka hur ruttet allting är - allt från Ruper Murdochs imperium, till David Cameron, till självcensuren på News of the World. Och allt däremellan, poliskorrumptionen, har de ens orkat läsa historien om Milly Dowler?

Hur kommer det sig att halva världen skakar på grund av att Murdoch håller på att tappa greppet om mediavärlden, att media life as we know it is about to end, och att Sveriges journalister bara tittar åt ett annat håll?

De som har som yrke att informera oss om precis just sådant som det här.

Självcensuren når nya höjder.

Den tar själar som inte ens är hotade.

Jag var naiv som trodde att det gick att lita på någon annan tidning än The Independent.

En dröm för 285 papp

Jag. Är. Kär.

Let's call the whole thing off

Tau. Honestly?

"tänkte int på de..." som de säger i Lorry.

Grunden till allt vackert.
Det renaste, det vackraste, det heligaste. Matematiken kondenserad.
Bara för att underlätta för några lata högstadieelever att lära sig sinuskurvan snabbare?

Let's call the whole thing off, sjunger Louis Armstrong och Ella Fitzgerald så vackert.

Men det finns en skillnad: you say either, and I say either...

Euler's identity finns det inga ambivalenser om.

That's the whole beauty of it...

Tomato, tomato. Let's call the whole thing off.

It had to be you

And even be glad

just to be sad

thinking of you...

Getinghonung... midlands?

Jag har börjat vänja mig vid de skvallrande detaljerna. Detaljerna som berättar att det här är Storbritannien och inte Sverige. Över lag är dessa två rätt lika. Vid en snabb överblick kan man missta den ena för den andra. Men små detaljer som kan vara stora som elefanter visar att havet mellan oss är större än man tror:

Lappar på mataffären som uttryckte sin sorg för den unge soldat från denna lilla stad, som dött i strid i Afghanistan i helgen. En granne som misshandlar sitt barn psykiskt och fysiskt utan att bryta mot några lagar. Det enda nära kaviar som finns är en enda sorts miniförpackning av svart stenbitsrom. Mataffären som lockar med rödvin och Smirnoff på extrapris. Nazister som inte har ensamrätt på landsflaggan. En överdriven förkärlek till ordning och reda. En immigrantpopulation som till största delen består av indier och inte irakier. Möjligheten att köpa The Independent överallt för en mycket liten peng. Busschaufförer som är glada och trevliga, kanske på grund av att folk i allmänhet är glada och trevliga mot folk i serviceyrken.

Och en hel stad i ekonomiska ruiner och med rasistisk odör, efter en lång och grundlig misshandel av Margaret Thatcher.

Men för övrigt....

För övrigt är det väl ungefär

samma moralister, här som där.

Case closed

Två år. Två år senare såg jag filmen, och hörde det sägas. Direkt av Morgan Freeman.

Only one thing stops me.

A promise I made to Andy.

Genom dimman från konjaken kom det till mig.

Ett lugn. Ett förlåtande, kanske.

Och plötsligt är jag inte arg längre.

Inte det minsta arg.

It's oh, so quiet... Schh! Schh

Ett fakultetsmöte i England. En utbildningsbevakare på vift. När man inte är på sitt eget universitet får man inte säga nånting. Jag vet ju inte vad deras kår tycker. Det gör ingen annan i rummet heller. På en grupp på 30 pers sitter en (1) student och hon är inte ens där. De säger att de borde ha en junior student också. Ja det är viktigt med studentinflytande säger nån. Alldeles häpen är jag. De diskuterar problemet av diskrepansen mellan att kliniska tutorer vill bli tilltalade med titel medan pbl-tutorer tycker det är ok med bara efternamnet. Sedan börjar de prata om study guides. De kallar det inte study guides, det heter ILO här. När det första dokumentet med exempel skickas runt bordet börjar adrenalinet pumpa i mina ådror. Study guides. Study guides är heliga ting. Det är viktiga grejer. Det är nånting jag och mina kollegor slitit våra hår för och krigat oss blodiga för, och det var ett slag vi halvt om halvt förlorade. Nederlaget bränner fortfarande i mina ådror. ND som tittar nedlåtande på oss och säger: Nu blir det som jag har sagt, sådetså. Runt ett avlångt bord mitt i West Midlands i gröna England ser jag plötsligt olika ledamöter i lundensiska NBMFU ta form. Folk antar välkända ansikten, för de argumenterar samma sak som de där hemma. Det är samma diskussion, det är samma karaktärer, men de har bytt utseende och - och universitet. Och där sitter jag. Bland mina vanliga ärkerivaler men med munkaveln hårt åtdragen. Brevid mig sitter R, min förebild R, som tagit dit mig eftersom han vet jag "är intresserad av ledningsarbete". Det märks att R är högt aktad i gruppen. Han drar roliga skämt ibland och driver hela mötet framåt eftersom ingen annan gör det, inte ordföranden iallafall. Sån är R. Jag får inte göra R till åtlöje. När han viskande frågar mig: så, hur mycket konkretiseringar får ni av era kursplaner? grips jag lite av panik. Om jag öppnar munnen kommer jag att börja skrika. Jag säger: Later, R. Det lät hårt, som om jag tillrättavisade honom, och han tittar lite förvånad och roat på mig. Jag lägger till: Let's just say, that if this was Lund - this would have been war time. R skrattar till med ögonbrynen i vädret, på ett mycket karakteristiskt sätt som gör att hans panna visar tiotusen veck. Och diskussionen fortsätter. Logiken i argumenten lyser i sin frånvaro, precis som hemma, eftersom icke-studenter ofta faller i vissa välkända fällor. Det är ett universellt problem och det är därför min kollega Anja borde bli vicedekan.

Och där sitter jag och biter mig i tungan. Ett helt år har jag suttit i NBMFU och tyckt att det är svårt att ta den fighten. Att det är svårt att kriga för sin sak ibland, eftersom alla sitter med klorna uppe som multipla Edward Scissorhands runt omkring mig. Och så plötsligt satt jag där, i ett svalt rum på Keele University, och insåg att det är mycket, mycket jobbigare att vara tyst.

Och titeln är från den explosiva, underbara låten av Björk.

Nästa gång. Nästa gång är jag också explosiv.

Somewhere, beyond the sea

Kaffe. Blaskigt men gott. Solen lyser in från gränden bakom, in genom spetsgardinerna. Det är fint väder, och kallt i luften. Det fina lilla huset jag hyr är inte mer än fyra meter brett. Det är inte Notting Hill-huset med blå dörr, men nog så nära. Jag går runt i huset och klämmer, jag klämmer på dörrar, på möbler, på gardinerna. Det är ett klämvänligt hus. Det luktar gott också, det luktar England. En lukt som gör mig förkyld. I fönstret sitter det en klisterlapp: I LOVE THE UNIVERSITY OF ABERDEEN. Konstigt sammanträffande, tänker jag. Dricker lite kaffe. Det är lugnet efter stormen, nyanländ i ett litet hus på 7 Brook Lane. Ett tomt litet hus så när som på mig.

Titeln är från den fina låten av den fina Bobby Darin.

But the darkness got that too

I caught the darkness, baby,

drinking from your cup.

I caught the darkness baby

from your little ruby cup.

I said: is this contagious?

You said: just drink it up.

I've got no future.

I know my days are few.

The present's not that pleasant,

just a lot of things to do.

I thought the past

would last me

but the darkness got that too.

Bättre blir det inte, sannare blir det inte,

inte vackrare eller mörkare eller svartare heller.

Caught it.

Som om det vore en förkylning.

Never, never, never

En låt på radion.

Jag minns att jag lyssnade på den mycket, ett tag.

Efter P.O Enqvists sommarpratartimme. Var det -09? Det var hans favoritlåt.

Och han är min favorit.

Hennes också.

Ett svärd rakt i hjärtat.

Och tårarna jag trodde sinat, rann igen över kanten.

If you don't know me by now

You will never, never, never know me

Simply Red.

Till och med gruppnamnet är min farmor i ett nötskal.

En kvinna jag alltid känt, alltid beundrat, alltid älskat.

Alltid, alltid, alltid.

Life as I knew it

Jag tittar i mina gamla neurologiböcker för att hitta något att hänga upp min smärta på. Jag förstår inte längre sambanden, jag har glömt för mycket om neurologi för att det ska hjälpa mig.

Jag bläddrar.

Jag bläddrar.

I huvudet bilder, föreställningar, hemska. Droppande munnar och en blick full av sorg.

Och så det karakteristiska vickandet på huvudet: det är för djävligt, det här.

Det är en mardröm, det här.

Hellre dött knall fall än det här.

Halmstrå. Jag hoppas det finns ett halmstrå att greppa någonstans.

Hoppet.

Finns det liv, är det aldrig försent, sjunger Mikael Wiehe.

Är det verkligen så, Mikael?

Är det aldrig försent?

Livet, as I knew it, är slut nu.

Adagio in G minor

April och tystnad.

Våren ligger öde.

Det sammetsmörka diket

krälar vid min sida

utan spegelbilder.

Det enda som lyser

är gula blommor.

Jag bärs i min skugga

som en fiol

i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret

hos pantlånaren.

April och tystnad är från Tomas Tranströmers bok Sorgegondolen.

"Det enda som lyser

är gula blommor."

*

Si tu n'étais pas là - comment pourrais-je vivre?

Si tu n'étais pas là.

Pas là.

*

När man inte vet hur man andas längre.

Tårarna är slut.

Man har sprungit tills man stupat.

Ingen framsida.

Bara skugga. Allt i mörker.

Bara en enda isande tanke

en fasansfull tanke

en tanke på ett skal.

Ett skal att fastna i.

Inga framsidor.

Det finns mörker

inte ens en liten springa ljus

hittar in till.

Bara ett enda stort

svart

drypande kompakt

mörker.

*

Adagio in G minor.

Tjugofem år

"Och jag är demokratisk socialist. Med stolthet, och med glädje."

Han talar som min farmor.

Både tonmässigt och innehållsmässigt.

Jag blir så varm.

Postludium

En fredagkväll full av tankar
om döden, den stundade.



Phillip Toledano har gjort en fotoessä om hans fars sista tid i livet.
Läs, se, begrunda.


Jag tänker på den nya vänskapen.
De stilla tårarna. Den vettskrämda paniken, den tysta.
De slitna mjukdjuren vid sängen, som för att lugna.
För att trösta.

För att torka tårarna när ingen annan är där.

Vad är det för mening med medicinen.
Varför utbildar jag mig till ett så vidrigt yrke
som håller folk vid liv.
Vid "liv".


Vad är det för mening.

Jag tänker på hennes stilla tårar.




Till det lyssnar jag på det här.

Know your demons. They know you.

Idag har varit en så ledsam dag.
En sådan där dag man inte kan förklara, den började väl bara halvdåligt, halvbra.
Ett glas till hälften fyllt med vatten, i morse hade jag sagt att det var halvtomt, inte halvfullt.
Det var en sådan morgon, inget ovanligt, inga exceptionellt sorgsna detaljer, ledtrådar, inte mer än lite tårpapper vid sängen.

Och sedan blev den bara sämre, och sämre, utan någon märkbar anledning,
och sedan satt jag där i den immiga tvättstugan och storgrät rakt in i mina nytvättade kjolar.

Bara skrek och grät och hulkade.
Kände mig som den ensammaste flickan i hela världen.
Ensam och övergiven.

Och det är ju inte hela sanningen.
Det finns ju så många ensamheter.
Men man kan ju inte rå för när känslorna slår till sådär.

När de råkat komma ut ur den borg jag låst in dem i.



Titeln kommer från The Tiny's så slående låt.

Mitt jädra ålahue

"Hej kära R. Jag vill inget hellre än att forska med dig på Yale, men tror att det blir bättre om jag åker nästa år än till sommaren, då är jag mer fokuserad. Hoppas du haft en bra weekend i stad x. Vi hörs och ses. Mia"


Jag måste vara tokig.

Läkarprogrammets fjärde termin

"Välkommen till termin fyra.
I detta huset, och en omgivande radie på minst tjugo meter, får ni inte prata högt. Ni får inte le, inte skämta, inte vara glada och ni får absolut inte skratta.
Absolut inte skratta. Inte på femmm-ti-o meters radie. Femtio.

Och ställ inte upp dörren. Ja dörren är jätteviktig. Ställ inte upp dörren på andra våningen, då blir det baksug från källaren. Ni kommer märka det.
Varför det? Inte på snodda datorer. Nej stöldrisken bryr vi oss inte om. Men det blir skitkallt och så luktar det lik i en vecka. Det är en vedervärdig lukt, det blir jättestarkt.
Ni märkte väl det redan i trapphuset? Ja visst stinker det lik här.

Ja men välkomna till termin fyra alltså. Här i likhuset har ni alla era föreläsningar och fikarum, ja det blir lite som ert hem kan man säga. Var snäll stör inte obduktionsteknikerna. Och hälsa inte på anhöriga. Ta inte i använda rockar utan handskar, och för guds skull. Skratta inte.

Förresten, den här terminen handlar visserligen en del om bakterier och sånt men främst av allt handlar det om döden. Det ni lär er mest det kommande halvåret är er relation till den och till döda människor på britsar. Och så får ni gratis kaffe på PBLen."

Super Mario Bros på ett sätt inte ens jag hört förut

Det spritter i hela mig när jag tittar på det här.