Gamla tider

Jag har glömt varför jag gråter till När Harry mötte Sally.
Glömt.
Tårarna rinner som på beordran.
Men anledningen står blank i mitt huvud.

Någonstans ringer en klocka.
Jag kokar te.

Ceylon Pekoe.

Hard times are over

"I almost wish we were butterflies and liv'd but three summer days - three such days with you I could fill with more delight than fifty common years could ever contain."

--- John Keats

Titeln är från Yoko Onos underbara låt.

Sista timmen

Idag hade vi en föreläsning med en gubbe som ser precis ut som Robert Gustavsson när han ska göra sig rolig. Vi har haft honom många gånger, han är intensivvårdsläkare, en riktig gubbcoolig, en hårding, men allt jag kan tänka på är att han skulle kunna ha illern Göran i ena handen och en starköl i andra nästa gång jag tittar upp.





Idag var det sista föreläsningen. I denna sista del i en rätt lång föreläsningsserie om cirkulation, skulle det handla om cirkulatorisk chock, något vi läst om på PBLen, till exempel hypovolemisk chock, när man till exempel sågar av sig benet och förlorar en massa blod och dör.
Killen ser exakt ut som Robert Gustavsson med illern, men ändå hade han inte riktigt fattat hur kul det var att han hade döpt föreläsningen till "CIRKULATORISK CHOCK - Sista timmen". Dessutom med bakgrundsfärg klarrött. På något sätt blev det faktum nästan lika roligt som Robert den Riktige var i I manegen med Glenn Killing.

Den från norr kommande ordkonstnären

Jag läser Bodil igen. Dessa korta små livsfilosoferingar. Kontemplationer.
En bok där. En Sarkozy där. En Rover där. De från norr kommande leoparderna är lika brustet vacker som alla andra hon har skrivit i den stilen, Kom och hälsa på mig om tusen år, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.

Och i denna bok en hel del referenser till hennes stockholmska pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot.
En vacker pjäs med favoriten Vanna Rosenberg. Och Ulf Brunnberg, Jönssonligan-Vanheden.

Hon beskriver hur nervös hon var på premiären.
På hur publiken skulle reagera.

Känns konstigt att läsa det. Läsa om sig själv, på ett sätt,
eftersom jag satt där, i publiken, på premiären. Och skulle reagera.

Såg Bodil på några meters avstånd. Råkade knuffa till Ulla Skoog i minglet utanför och stammade fram ett "u-u-u-ursäkta m-m-m-mig s-så m-m-mycket". Ulla log. Ulla satt två säten ifrån mig på premiären och skrattade lika mycket som jag.

Kändes fint att återuppleva allt det där. När vi kom ut snöade det, eller var det innan? Plattan var alldeles vitt. Vi gav oss ut i natten. Eller var det en annan dag? En annan kväll? Monsieur G minns jag. Han hade på sig sin fina stickade tröja på sig från litauiska Marija i Smyge, under sin läderjacka som var svart. Eller var det en annan kväll? Monsieur G minns jag.

Så satt jag där på bussen och tänkte på de iskalla stockholmska marsdagarna för länge sedan. Gled ifrån boken och tänkte på så omfattande vänskaper som man tror ska hålla för evigt och som aldrig ska förändras. Tänkte på den vänskap jag hade då, där iskylan inte kom innanför jackan. För så många år sedan, det känns som en evighet, kanske tre. Bara tre? Känns som en evighet. Det var en vacker vänskap. Är? Är. Vill kunna säga är, tänkte jag.
Och så går monsieur G helt sonika på bussen. I verkliga livet, vid Södervärn. Inte i sin stad, utan i min.



Jag läser Bodil igen. Som vanligt händer magiska saker.
Monsieur G har kvar sitt sjätte sinne.

Bättre finns inte

Det verkar som att jag har hamnat i Seinfeld-träsket igen.
Tittar och tittar och tittar.

På en serie om precis ingenting.

Note to self

Under studiebevakarhelgens mindre officiella stunder hände det att vi alla intog rätt så betydande mängder alkohol och Ordförande A satte igång sitt berömda musikquiz. Introspelet. Ett intro till en tv-serie eller film kommer igång, och det lag som skriker rätt först får en poäng. Enkelt.
Tyvärr kan min mun och hjärna inte kommunicera så väl under inflytande av alkohol. Till exempel: hjärnan skriker BERT! och munnen skriker SUNE!.
Enda gången det verkligen stämde var understående. Vilket inte var så bra. Eftersom jag var den enda som skrek.

Note to self. Vissa saker är det liksom inte credigt att kunna.





Det bästa med det här klippet är utan tvekan konversationen i slutet!!

Den tid du kallar vår tid, är inte min tid. Min tid är en fin tid. Den tid du kallar vår tid är en kall och hård tid, en svår tid. Ingen fri tid, lite av en paroditid...

Så sa Emil för ett tag sedan.

Infall

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Nils Ferlin, en av favoriterna, ur fantastiska Barfotabarn.


Ett måste, när grannen har halva bekantskapen hemma.
Det verkar som att de har kommit för att med fötterna
begrunda hans dåliga musiksmak.
När Ricky Martin kommer på jublar alla.

Perfectly charming

Glasgow. Denna underliga stad.

Lösryckta erfarenheter:

Aldrig förut har jag blivit rädd med kameran, för kameran. När jag knäppt och funnit bilderna mediokra har Robert Capas ord ringt i huvudet: If your pictures are not good enough, you're not close enough. Därefter har jag alltid helt sonika tagit ett steg närmre, i situationen eller i människan. Aldrig inte vågat ta det steget.
Men Glasgow erbjöd en ny erfarenhet. Att inte våga. Att med svansen mellan benen springa till den säkra sidan av floden istället, in bland människor och kontorsbyggnader. Aldrig förut, men där, i Glasgows skumma kvarter, vände jag om och sprang hem. Av rädsla och med bultande hjärta.

En centralstation där tågen går rakt genom hus. Inte snitsigt arkitektoriskt, utan av ren platsbrist. Rakt igenom. Rakt under min hotellsäng, också. Att bli vaggad till sömns av artificiell jordbävning.

Kompaktheten i maten. Alla sötsaker är maximalt kompakta och maximalt söta. Vissa är goda. De flesta inte.

Alla glada människor. Snälla och öppna. Har du en kamera! Snälla fotografera mig, kolla vilket leende jag har. Helo ajm fråm sviden sådant här händer aldrig nånsin hemma.

Och när Joseph Lister sa: Let it spray! och jag skrattade så hjärtligt ikapp med de allra finaste av toppskiktet, alla Deans of Medicine, alla GMC-högsta höns, alla Worthingtons. Alla dessa stora människor som jag ser upp så mycket till. Och där satt jag i mina prickiga strumpbyxor och var precis rätt klädd och rätt i sinnet.

"Sorry, I can't really place your accent. Where in the UK are you from?" No, sorry, it's just the wine...


Städer kräver tre saker för att bli bra, fem för att bli riktigt bra. Glasgows:

1. Främling som ville bli fotad 1.
2. Främling som ville bli fotad 2.
3. Främling som ville bli fotad 3.
4. "Sorry, I can't really place your accent, where in the UK are you from?" från en britt.
5. Att jag fick chansen att använda det bästa och finaste och sötaste uttrycket i hela vida världen: - So, dear, what did you think about the college tour? - Oh, deeeaaa. It was pööörfectly chaaaarming, wasn't it?


Glasgow är fint men speciellt. Ruggigt och hårt, men med en lysande charm i sig, bland smuts och rännsten.

Gör nånting? Det är klart den gör nånting

Efter ett tips från världens finaste människa har jag fått Den makalösa manicken av Michael B. Tretow på huvudet. Det känns som att den aldrig kommer att släppa taget om repeat-knappen i min lobus temporalis. Det är en eeevighetsmaskin, kan man säga...





"Så ni har den här stora maskinen bara för att koka gröt ibland?
Mitt i somrarna?"

Cerebellum dreamin'

Jag har lyckats förstöra min shift-tangent inför uppsatsskrivandet på femton sidor. Funderar på att skriva allt i gemener och punkter. Kanske morse? Jag vet att det finns en till, likadan tangent, men den sitter ju på fel sida. Jag har alltid undrat varför denna höger-shift existerar. Allting känns bakvänt, men jag vet att det står rätt till hos mig när jag i äkta nördanda tänker: men tänk, vilka häftiga omkopplingar som JUST NU sker i min cerebellum!



Arbor vitae är latin och betyder livets träd. Det är vad strukturerna heter, som ser ut som granar på bilden.

Super-duper

Förutom Herr T är jag även gränslöst förälskad i en annan man,
som inte finns längre förstås. I Fred Astaire.
Jag kunde inte finna mitt favoritklipp -
"Isn't it a lovely day (to be caught in the rain)" från fantastiska Top Hat.

Fick bli den här istället.
Den visar hans elegans,
även om jag såklart rekommenderar alla att se Top Hat för den fulla upplevelsen.




Oj oj oj.

Det sägs att hans första prov till RKO Pictures slutade med kommentaren:
"Can't sing. Can't act. Balding. Can dance a little."
Och sen blev han danshistoriens största namn.
Lite som Beatles första refusering från Decca.

Puttin' on the Ritz skulle bli hans farvälnummer. Han skulle gå i pension efter att ha gjort 30 filmer på 25 år.
Men han kunde inte hålla sig från filmduken, och kom tillbaka tre år senare.

Oj oj oj.

Han hade en gammal slips istället för ett skärp. Bröt vristen som 78-åring, när han prövade sitt barnbarns skateboard.

Oj oj oj. Vilken man.

Hur Jan-Öjvind Swahn påverkar min vardag

Ibland är jag ledsen. Nere.
Då brukar jag titta på bilder på Jan-Öjvind Swahn.






Då känns allting underligt nog så fint igen.
Allt känns ljust och vackert som en solig sommarmorgon.

Jan-Öjvind, mina gråa dagars räddare.



Och är jag riktigt, riktigt nere,
då brukar jag titta på den här.




Jamen skål då, mitt herrskap.

Lost in soft amaze

Ah! dearest love, sweet home of all my fears,
And hopes, and joys, and panting miseries, -
To-night, if I may guess, thy beauty wears
A smile of such delight,
As brilliant and as bright,
As when with reavished, aching, vassal eyes,
Lost in soft amaze,
I gaze, I gaze!


Det där skrev John Keats i sin Ode to Fanny.
Fanny var hans livs kärlek.

Det har gjorts en vacker film om John Keats rätt nyligen.
Jag såg den på indiebion Spegeln och grät och grät och grät.
Filmen heter Bright Star och är lika vacker som den ädla poesi han författade.
Bright star! would I were steadfast as thou art.

Ain't nobody's business, if I do

Ja, en hel del Tranströmer. För mycket rödvin och för mycket ordkonstnär.
Elaka tungor i snälla kroppar hånar mig.
Finkulturkonsument. Vad jag avskyr det uttrycket,
att konsumera kultur.

Jag konsumerar inte, jag andas.
Tranströmer får mig att stå ut vinterns mörker och njuta sommarens briser.

Dagen är upp och ner, felkalibrerad, och jag läser meningen:

Jag ligger utsträckt som en tvärgata.

Och jag andas igen. Jag går till sängs i en för stor säng
och väntar ut minuterna till glömskans sömn.
Tranströmer ger mig surfaktant som just räcker i två veckor till.

Jag vill inte försvara. Jag pekar på formuleringarna
och förstår inte hur syre kommer ut i blodomploppet
för de, vars hjärnor inte dagligen processerar dem.



Titeln är från den låt Billie Holiday sjöng alltsom oftast. Det sas att det var en av hennes personliga favoriter tillsammans med God bless the child, men det kan likväl vara påhitt och fördomar om hennes inställning till livet.

Däremot stämmer de väl överrens med min inställning.
Och jag tänker citera finaste Holiday,
trots att även jazz har gått från harlemrök till finkultur.

Det är sådant jag lyssnar på.
Och det är väl så:
ain't nobody's business, if I do.

I cover the waterfront

"Regn och regn... Och det regnar inte vatten, utan smuts. Atmosfären är inte grå längre, den är brun. Och när regnet saktar av på en stund, ljusnar den till smutsigt gult."

Så beskriver Hjalmar Söderberg tiden efter mordet på prästen
i den bästa roman jag har läst, Doktor Glas.



Så uppskattar jag med ens, trots allt,
att himlen i min stad fortfarande är grå.

Det hade ju ändå varit förfärligt om någon hade gått och mördat en präst.

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Jag ramlade över ett tips. En gammal fotolärare, som lärt mig mycket, hade hittat några bilder.
Färgfoton, rätt ovanliga för sin tid. Dokumenterat småstäder i Amerika i depressionens eftersvall. Tagna 1939-43.

Jag, som vanligtvis knappt ägnar färgfotografi någon uppmärksamhet alls, finner mig lite tagen.
Det är vackert, det är underbart på sina håll.
Finner det lustigt att K fortsätter lära mig saker, år efter jag slutat hennes kurser.

Här kan man hitta hela bildserien.

De här var mina fyra favoriter.

*

*

*

*


*

Titeln är från Monica Zetterlunds fantastiska låt med samma namn.
Den passar bra såhär i valtider tycker jag, den är både höstmysig och kritisk på samma gång.

I'll be seeing you

Tomhet och Tranströmer. Tystnad.
Den generöse ordkonstnären jag så ofta studerar
för livets skull. För stämningens skull.

Alla de svallande känslor han sätter i gungning.

Hemligheter som viskar öron levande.
Ingenting hörs, det är tomt och regnet påminner mig
om ensamheten. Som jag brukade minnas den.
Den som brukade krama mig kall om natten.
Nu är jag van vid ständigt varma fötter.

En port av vatten utanför hemmet.
Ingen kommer, ingen går.

Ett glas konjak innan skymning.
Tomhet och Tranströmer,
och en förnimmelse om den tid som flytt.
Ingen spaning.
Bara en anspråkslös väntan.





..
Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.


Så skrev Tomas Tranströmer, den store förebilden,
min ständige följeslagare och livsupprätare.
Postludium heter dikten, och den är från Det vilda torget.

Titeln är från Billie Holiday's antagligen mest kända låt.
I'll be looking at the moon, but I'll be seeing you.

Bluesette (between a smile and a tear)

Tittade igenom lite gamla foton hos föräldrarna.
Hittade den här fina bildserien från 2006. Systrarna Engström plus C ska försöka ta ett konventionellt syskonporträtt.

Vi tror nog på riktigt att vi ska lyckas när vi börjar.
Och jag gillar mitt klädval som sextonåring. Min tantighet verkar ha grundats i högkristlighet. Hur gick det till? Hur tänkte jag där?

Fnittrig men hoppfull start.

Livliga diskussioner om fotografiets disposition inleds.

Konflikten når sin topp.

Vi är överens om att vi inte är överens.

Tre likadana hysteriska leenden.

Vi kämpar hårt emot skrattet bakom tänderna.

Vi är på gränsen.

There goes. Notera P's mördarmin över mig: nice try, sunshine.

Och så det spontana casual hailet från blatten, såklart.

Vi försöker tänka på något sorgligt.

Lyckas sådär...

Men det blev ett bra tillslut!

Den sista bilden kan vara det bästa syskonfotot någonsin taget.
Precis så är vi tillsammans. Precis så ska vi avbildas.



Titeln är från fina Toots Thielemans klassiska "Bluesette", som ibland får en text med hans motto, att livet sällan bara är skratt, eller bara gråt. Oftast lever vi livet, säger Toots, så att säga between a smile and a tear. Det var så jag tänkte när jag tittade igenom bilderna i mina föräldrars dator. När jag gick från hugget i hjärtat av bilden på en vacker kvinna som inte längre finns hos oss, till skrattet som kom vid ovanstående serie fotografin.

Det är där vi lever. Där emellan.
Där, när mina ögonfransar semi-torkat.

Dagens Fisk

Robert Fisk sätter huvudet på spiken igen och igen.


Början på slutklämmen:

"Looking back, the Obama grovelling started in that famous Cairo reach-out-to-the-Muslim-world speech, when he referred to the Palestinian "relocation" of 1948 (as if the Palestinian Arabs got up one morning on the birth of Israel and decided that they all wanted to go on holiday to Lebanon)."


En hel hög av rasister, är vad de är, sammanfattar den övre medelålders tjurgubben prompt.

Det är så härligt med en så intellektuell rebell som är så högt skattad av hela världens journalister, som ständigt skäller på alla som inte vågar eller vill berätta sanningen och som pekar finger åt varenda politiker i världen - och alltid får gehör. Han är som en journalistikens stålman, i min värld: enda skillnaden är att om han någonsin skulle få för sig att byta om till civil klädsel, vilket jag aldrig tror att han gör, så står iallafall hans telefonkiosk i Beirut och inte i amerikat.

All my little plans and schemes, lost like some forgotten dreams

Ibland, när han inte är här, kommer jag på mig själv med att tro att allting bara var en dröm.
Efter middagstuppluren, när jag vaknar. Då är jag övertygad om att jag hittat på alltihop. Men jag är på något vis fortfarande glad, för att jag fått uppleva den åtminstone i mitt huvud.

Men det är inte någon dröm, tror jag, det verkar vara helt på sanning.

Sommaren tjugohundratio är kanske en av de bästa somrarna i mitt liv; ska jag vara ärlig är det bara de tidiga, naiva somrarna runt 1993 då jag sprang med gräsfläckar på knäna och Martina i handen som konkurrerar.
Annars slår det här nog allting.

Ja, nog verkar det vara sant, men är det sannolikt?
För: "En sak som inte ens är sannolik, den kan ju än mindre vara sann!" sa ju Tage Danielsson en gång.
Eller kan den det?


Titeln är från fina "Real Love" som jag lyssnar på om, och om igen. Den gjordes ny av Beatles 1996, och fina Regina Spektor har också gjort en vacker version av den. Den vackra texten som sätter ord på mina känslor finns här.

Turken på burken

Grek-turken får enkommasju miljoner kronor för skammen att som grek bli kallad turk utan sin vetskap. Rimligt tycker jag.

Lite som en seger, känns det allt, eftersom jag alltid och ständigt hävdat: "Men titta på den här killen på burken. Han ser ju inte ens ut som en turk. Snarare som en grek!"



Och inte behöver vi vara ledsna heller, för nu har han godkänt att bli kallad för turk. Så vi kan fortsätta titta på turkpåburksomärgrek trots allt.

Fem i Simrishamn

Simrishamn hade också sina fem fördelar.

1. Raggaren på torget
2. Evert Taube-kopian med vegamössa och sotarskjorta som körde häst och vagn
3. De stora fiskarna vid den hemliga platsen under bron
4. Alla de små räkorna i havet
5. Herr T

Stora idéer under körsbärsträdet

Mitt i högsommarhettan börjar jag av någon outgrundlig anledning fundera på PBL, dvs problembaserat lärande, som min utbildning hängett sig åt. Jag började fundera på alla dess svår- och snårigheter - och vips, så hade en jätteidé tagit form. Och så plötsligt, så satt jag där med en utförlig brainstormkarta, en idékonkretiserare, en utförlig tanke och en nästan övergriplig införandeplan. Vem att kontakta, i vilken ordning, olika tillvägagångssätt - ja, till och med en enkel budgetplan. En komplett, genomtänkt idé, redo för exponering i studiebevakningsljuset.

Jag börjar inse att mitt engagemang i kåren gjort mig studiebevakningsmissbrukare.
Inte för att det inte är ett motiverat och fint arbete. Det är det.
Men ändå. Det här känns nästan lite patologiskt.

Fem i Ängelholm

Jag brukar tänka att det krävs tre fina detaljer för att en hel stad ska bli fin. Ängelholm klarade testet med råge. Detta kan tyckas lite förvånande, men är helt sant, och grundas på följande.


Fem saker som gjorde Ängelholm till en fin stad:

1. Det gränslöst pittoreska Mormor Olgas café
2. Ett snuskigt namn på en rastaurang: TORSTENS smakar mera
3. De fina orädda änderna som åt limpa ur våra händer
4. Ohyggligt fula turistvykort
5. Herr T

Possibly, maybe... definitely

Det här kan vara det smartaste jag gjort

Jag är glad.
Så enkelt är det.

It's easy livin'

Jag har ofta lite romantiserande bilder av säsonger. Men för en gångs skull överträffar verkligheten drömmen - med råge därtill; sommaren är här i all sin storslagna prakt och nöje.
It's easy livin', det här. Som en äkta livsflanör spankulerar jag runt i bygden och njuter av att vara vid liv. Mina atomer är hyperexciterade och jag flyter fram som ett supratåg genom åkerlandskap, blickandes mot vidderna och kisandes mot solen.

Livet är att växa ihop som Skrynkel & Rynkan. Livet är att läsa en fin bok i en park. Livet är smultron och vin och världens vackraste ögon. Livet är att få rida sin gamla favorithäst med en hästabstinens utan dess like. Livet är svängig musik och fina vänner. Livet! Det är nog det här. Precis det här.

Maybe I'm a fool, but it's fun! sjunger Billie Holiday, bäst i hela världen.

Gulle dig

Testosteronet är utrotat i Dr House.
Åtminstone rödlistat. Om ni råkar se det i hörnen, så får ni inte städa bort det.

Det är tussenutt och gullegull för hela slanten. Män som lyckas ta sig in ser ut som skrämda djur och springer härifrån illa kvickt.

Gör inget. Malin är finast, och duger långt mer än väl på egen hand. Även om hela Dr House-konceptet förändras på kuppen. Har man vuxit ihop, så har man!


Gulle dig! sjöng Siw Malmqvist, fast visserligen med andra åsikter om uttrycket än jag.
Henne träffade jag minsann häromdagen, vilket gjorde mig nervös som en finnig tonåring. Mitt kneg blir lite glamouröst emellanåt, ändå.

Typ

Jag är typ 14.

Olika sätt att distrahera sig på

Något av det bästa med att bo i hus är alla ytor man kan städa. Det finns nästan ett oändligt antal ytor i en villa. Den riktigt fulla utsträckningen av ytor som finns kan man bara ta till sig om man systematiskt (kanske maniskt) går igenom huset med mina städögon. Det är faktiskt inte riktigt klokt hur många små skrymslen som vara väntar och längtar tills jag och Mr Muscle ska komma till undsättning.

Idag har jag till exempel hittat det lilla hålet som spolar ut sköljmedel i tvättmaskinen, som upptäcktes vara igenkloggat och äckligt. Och en liten liten lökbit under svintopaketet bakom rören under vasken.

Det känns som en seger, på något sätt.

For there I have been

"For once you have tasted flight,
you will walk the earth
with your eyes turned skywards -
for there you have been,
and there you will long to return."

Everything will change

Sommaren har börjat. Förändringen har satts igång.



Den här vackra låten fick jag av min bästa vän Ylva.

Det är mycket som är annorlunda, när den här sommaren är slut. När jag tittar mot himlen och ser a hazy shade of winter kommer mitt liv se ut på ett helt nytt sätt.

Det kommer att göra ont då.
Men det ska jag inte tänka på än, har jag bestämt.
Och det finns ju en möjlighet att det även kommer att föra med sig fina saker, längs hörnen.


Men det är väl så: även om man försöker att njuta av det vackra vädret, är det svårt att inte snegla mot en mörk horisont.
Man vet att det kommer. Oundvikligen. Och det tar liksom udden av det vackra för en stund, om man råkar tänka lite för mycket när man ligger i gräset och tittar på molnens former och figurer.

Broloppet dreamin'

Jag måste erkänna att jag är lite nervös inför morgondagen.
Två mil är långt, och jag är inte i form för två mil.

Öresundsbron är lång. Jag hoppas jag överlever.


Säger tjejen som ska ta fallskärmscertifikat. Teorin nästa helg och därefter 30 hopp bort.

Jag tycker om mina skeva perspektiv.
De kryddar till min vardag.

Just can't get enough

Precis som Depeche Mode kan jag inte få nog.

I believe I can fly...

Under den senaste terminen om neurologi har jag fått lära mig om beroendesystem. Att vissa substanser, tillexempel heroin, kan stimulera belöningssystemet så hårt att det redan vid första intaget ändrar formation till beroendets fördel, och man blir fast.

Jag har insett att jag har en riktig knarkarhjärna. För denna dragningskraft rakt uppåt, mot gravitationen, är inte normal: ett tillfälles höghöjds-galenskapsinducerad adrenalinchock, och jag är fast.



Jag vill upp i luften igen, i planet: känna dödsångesten och paniken, svetten som lackar. Det lilla propellerplanet som saktar in, vinden som dånar. Det är fyra kilometer ner till marken. Och sedan: att bara gå rakt emot hela ens natur, att hoppa rakt ut. Kanske med en volt eller två. En känsla som inte går att beskriva, en acceleration som bara kan upplevas där. Den enorma skräcken, som blir förtjusning, som blir exhaltering.

Och så är det över. En och en halv kilometer kvar, vi har fallit i fyrtio sekunder, det är dags att dra i skärmen. Det blir tyst, och man inser att utsikten är helt absurdt vacker. Man glider sakta ner, mjukt i svängarna, njuter av livet medans pulsen sjunker lite igen.


Vem vill inte utmana döden för att komma närmre livet?

Jag ska upp där snart igen, det har jag gett mig den på.
Stirra döden och det trista Svenssonlivet i vitögat och bara hoppa.
För att känna att jag verkligen lever.

LEVER!



Titeln är från vidriga men ändå så självklara R. Kelly.

A good-ass mother liker!

Standing on a bus, we're packed shoulder to shoulder
There were strangers in my face, I could feel it getting colder
Bus doors open, nobody get out
Look here a little old woman is getting on, I start to shout
I said: get up, stand up, off of your feet
Make space for the lady, somebody give a seat
She's just standing there aching, her whole body is shaking
She stops and falls over, this time she ain't faking
But nobody move, don't hear a word I say
So I take a deep breath, it's time I get my way
Say PLEASE, don't make me say it twice!
Let's all get some manners here, let's try to be nice!

Be nice!
Be nice!
Cause I'm a good-ass mother liker...

Get home to my bitch, she's been waiting all alone
I put water in her bowl and I give her a bone
Neighbours come calling, holding out a cup
So I get out the sugar and fill it right up

Be nice!
Be nice!
Cause I'm a good-ass mother liker...

I love you, you imbecille

Har glömt att kommentera hur mycket jag älskar världen.

Hur kärlek känns, när den kryper under huden.
Bubblar. Sprider sig. Drar i mina mungipor.

Alla dessa vackra människor.
Jag vet inte varför jag blev så saligt sentimental just ikväll.

Men det blev jag iallafall.



Titeln är från min favorit-Pellelåt för tillfället med samma namn. Den är otroligt söt och finns med på den här lilla listan.


I love the way you dress, the way you make a mess
and that you're always late.
I love the way you smile, that I can always tell
when you exaggerate.

I can live with vanity and puns.
And the morning temper runs.
I can live with all your downsides,
I can live with you honey.

Ungefär så känner jag inför alla mina vänner.
Det är därför de är så vackra. Operfektheten.

To me, you are beautiful

Mitt bland de många kopparna tentapluggskaffe och de höga travarna med böcker om neurologi och fysiologi började jag fundera lite på en av mina favoritlåtar.

Det är en vacker visa, ursprungligen sjungen på jiddisch, skriven för en liten operett på trettiotalet. Operetten hette Men Ken Lebn Nor Men Lost Nisht, ett gammalt judiskt ordspråk för något i stil med Du kan leva men de tillåter det inte, eller som den kallades på engelska I would if I could.

Det var min vän Monsieur G som påminde mig om den för ett tag sedan, och sedan dess har jag inte kunnat sluta lyssna på han och hans bands version på myspace.
Det finns säkert långt fler än tusen versioner, men några jag tycker om alternativt hatar och finns på spotify har jag samlat i den här listan.

Annars finns det såklart några rariteter från den där videosidan...


Bara för att den är tokig. Sången kommer på 5:10.


På svenska! Fin, trots allt. Men det beror nog mest på att jag gillar Zarah så mycket.

Godkväll

Brainstem, brainstem!

I huvudet just nu:
Tze brain performed by tze Brain.

Första vackra dan i maj

Hela huset har gått in i post-karnevalskoma utom jag.
Huset är tyst, så när som på snarkningarna, medans jag sipprar te i ett ensamt kök.


Karnevalen var karnevalsk med allt vad det innebär.
Vädret vackert, människorna snälla. Malin var min räddande ängel, som alltid.

Jag tog med mig kameran på äventyr för första gången på länge.
Händerna var abstinensnervösa i det stora folkvimlet.


So long, Karnevelen.


Det var Cornelis som sjöng den mysiga lilla visan om en vacker dag i maj.

Dagens förlängning av livet

Har fastnat vid alla de fantastiska A bit of Fry & Laurie-klipp som figurerar på favoritsidan Youtube. Bäst är låtarna. Till exempel den här.

Så enkelt, men åh så roligt.

Välkommen, gröna, granna, sköna, sanna sommar!

Idag känns det lätt.

Allt.




Sommaren är här, i Lund. Trädgården blev så självklar, för första gången på ett halvår.
Vi kommer aldrig därifrån, ifrån det höga gräset, som är fullt av blommor och de svagt surrande bina.

När solen slutat bränna börjar knotten tugga, men det rör oss inte.
Vi skrattar vidare. Glasen klingar. Vi lever.

Idag känns det så lätt.
Lyckan lägger sina vackra spår i mitt leende.




Titeln och melodin som spelats i mitt huvud hela dagen är från fina, härliga Lill-babs.
Visst var det väl Towa Carson och Lars Lönndahl som gjorde den först, men jag gillar Lill-babs version bättre - för en gångs skull. Du kom så lagom, det har varit kallt!

Det tar sig, världen

Jag börjar bli gammal på riktigt. Ritkigt-riktigt.
Jag har inte bara ett antal pensionärsegenheter. Inte bara att 10.03 lördag morgon är den heliga melodikrysstiden, att jag virkar mina grytlappar, att jag läser tidningen i gungstolen. Och så det senaste: att få saker går upp mot en kopp svart kaffe och en dammsugare. Ytterst få.

Nej, nu är jag gammal på riktigt. Jag har köpt en lägenhet, och jag studerar till läkare, jag börjar komma i en ålder som passar mig. Jag är på väg någonstans, till någon slags framtid.

Redan?
Ja, kanske redan.

Jag motsäger mig inte så mycket, jag är mest förvånad. Att jag börjar ta mig upp i åldrarna, att jag har vänner som skaffar barn, som examineras från universitetet och skaffar hus och bil. Att jag från augusti har min egen bostad med lån och ränta och bostadsrättsförening att hålla koll på.
Och kanske en katt. Jag skulle vilja ha en katt.

Det börjar ta sig.
Ja, det tar sig, världen, som en god vän döpte sin första diktsamling.

Det tar sig.


Fotografiet är från Lunds vackraste bokhandel.
Den tar aldrig slut, och allting är packat på höjden.

Man lägger till, och funderar lite på saken.
Redan? Ja, kanske redan.

Herrejävlar, denna pina

Råplugget inför torsdagens morfologiförhör har startat. 1500 latinska fraser ska försökas läras in eftersom jag knappast lyckats med mer än möjligtvis m. sartorius hittills.

Det är nästan obegripligt tråkigt. Trots Ahlgrens bilar och starkare kaffe än jag någonsin druckit (6 skopor till 2,5 kopp). För jobbet som man gör, det har man ingenting för.

Det känns dumt och idiotiskt.
Men man vänjer sig.
Man vänjer sig.

Någon gång måste jag bli själv

Idag råkade min vuxenpoängsräknare slå så högt i höjden, att den nästan tappade räkningen. Kom av sig efter en explosion av siffror.

För jag, jag har minsann gått på visning idag. Av en söt enochenhalva på Nobelvägen, en liten pärla, en ljus och luftigt välplanerad trettiosjukvadratare. Gått runt och "jaha"at och "mhm"at och frågat rätt frågor och tittat med kritiska blicken.
Jag blev kär på fläcken. Jag kunde ju se spetsgardinerna fladdra i köket och hur kaffet piper "Färdig!" på morgonen. Det vackra morgonljuset på fiskbensparketten. Jag lade ett bud bara någon timme senare. Ett bud... Jag? Det var nästan overkligt att sitta där och lova bort drygt en halv miljon.

Nu är det bara att vänta.



Titeln var en alludering på Någon gång måste du bli själv av Säkert!. Någon gång måste jag ju flytta från min kära familj. Jag hade nog önskat att det var först om några år. Men en så fin lägenhet för ett så bra pris...

Då är det svårt att säga nej. Om man är ett barn fortfarande.

Bilden är däremot tagen i Italien. Jag brukar tänka att om jag någon gång i något parallellt universa skulle döpa den, till exempel för ett förtydligande, så skulle den kallas möjligheter.

Amateur transplants

Läkarhumor. Som allra bäst.
Vad mer kan jag säga. Roligare än såhär blir det inte.


Dorsal horn concerto
I ett nötskal. Dysdiadochokineasia.




Anaesthetists hymn
Ja. Alla undrar. Alla. Till och med de själva.

But I'm gonna try for the kingdom, if I can

Min värld känns som små pusselbitar, som skaver lite i kanterna.
Jag vet inte hur den slutgiltiga bilden ser ut. Ibland undrar jag om jag inte råkat blanda in bitar från något annat pussel, och att det är därför ingenting verkar passa.

Ibland lägger någon annan en bit eller två på plats. Eller på den plats de vill ha dem.
Ibland vill jag helt byta pussel.
Ibland kommer någon och ger mig en ny pusselbit att grunna på, att fundera över. Ibland inser jag direkt var den passar, ibland måste den vänta i flera år innan jag hittar rätt. Ibland passar den aldrig.

Idag skaver hela mitt pussel. Idag är en sådan där dag då man vill riva upp vad man just lagt och sitter med tio bitar i båda händerna och gråter en skvätt.

Men bara en liten. Jag har fina vänner som tittar över axeln och viskar i mitt öra;

"Mia - kolla, den där biten passar ju där."




Titeln är från den därade drogromantiserande låten som jag alltid lyssnar på.
En av de bästa låtar som någonsin gjorts, om ni frågar mig,
The Velvet Undergrounds Heroin.


"I don't know just where I'm going
But I'm gonna try for the kingdom, if I can
Cause it makes me feel like I'm a man"'

My compass spins (the wilderness remains)

Dr House har hamnat lite i gungning. Med tio minuters marginal anmälde vi intresse till en vacker sekelskifteslägenhet på Värnhem. Vi hoppas få komma på visning redan till helgen. Den som lever får se. Jag övar mig hårt i att ta livet lite som det kommer.


Titeln kommer från Bright Eyes vackra låt som heter Make War, som på spotify också finns i en vacker liveversion.

Tre saker som gjorde Linköping till en bra stad

1. Berget

Ett litet café och tehus på ett litet berg mitt i stan. Lågt till tak och rum utspridda som i ett pepparkakshus; medaljongtapeter, moraklockor och opariga sammetsfåtöljer. I fönsterna hängde spetsgardiner och pelargoner prydde fönsterblecken: det luktade svagt av lavendel. Där drack jag en kopp te och det kändes som om jag var i någons mormors vardagsrum. Det var utan tvekan det perfekta caféet. Jag övervägde att flytta till Linköping bara för att vara nära det, men tänkte på familjen och förkastade sorgset förslaget.


**


2. Dennis Barberarshop

"Fristaden för dig som gillar whiskey, hoskey och Clint Eastwood" hade äkta barberarpåle som snurrade utanför, svartvittrutigt golv och autentiska stålstolar för rakningen. De sålde brylcreme och hade jättelika whiskeyflaskor från 1967 i fönstret. Det är få gånger jag önskar att jag var man (tyvärr, Freud): när jag ser äkta, Madridinspirerade barberarshoper är en av dem.


**


3. Bosses Glassbar

Tydligen har denna lilla glassbar som ser ut som en pytteliten leksaksaffär en kö kanske femton gånger dess egna storlek en solig sommardag. Deras tagline var "Ett slick sen' är du fast!".
Man kan inte heta så. Man får inte skriva så. Jag skrattade så att jag kiknade, skickade MMS till hela min familj och blev väl där och då stämplad som den sjukt perversa Lundabon. Det gjorde ingenting. Hela min familj skrattade också.

Lika som bär

Det här är verkligen humor.

Carl Jung?

Cal Ljung?

"(L)Jung is considered as the first modern psychologist to state that the human psyche is "by nature religious" and to explore it in depth."

"(L)Jung emphasised the importance of balance and harmony. He cautioned that modern people rely too heavily on natural science and logical positivism and would benefit from integrating spirituality and appreciation of unconscious realms."

Små, lätta moln

Lund andas vårluft. Inte justnumenkanskekommerdetsnönästavecka-vår, utan påriktigt-vår.
Det är jättevår. Sommartid, sommarlängtan i varje liten rabatt.

Små drömmar sträcker sig ur myllan upp mot himlen.
Inget kan besegra dem nu, då startskottet gått av.
De kämpar vinnande krig i sina små rabatter.


Små lätta moln var det Pugh som såg på sin himmel. Liksom jag.

Tystnaden... den där tystnaden, rår inga oljud på.

I huset står allt stilla. Det är som om ett tunt duntäcke lagts över det hus som annars sprakar av energi. Jag skulle vilja baka. Jag saknar Cal med hans snälla ögon och varma hjärta. Och Malin med hennes milda mysighet och optimistiska natur. Och Johan med sin outömliga trivia. Ja, vi saknar resten av familjen, lillkillen och jag. Jag behöver sysselsätta mig med något, men egentligen vill jag bara träna. Eftersom mina mm. gluteus maximus och mm. pectoralis major säger blankt nej till all rörelse måste det tyvärr vänta tills imorgon. Istället går jag bara runt, knarrar i golven, suckar åt vårt gnällande kylskåp. Kokar te. Det blir mycket te, denna tysta dag.

Titeln och känslan var det Rikard Wolff som satte ord på.

Ännu doftar kärlek

Tänk, alla famnar jag lämnat
av längtan till dig,
för jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja, alla dagar jag vandrat,
så sorgsen och trött
för att möta den vackraste mänska jag nånsin mött


Jag lyssnar på det här idag. Vackra röster min vän Cal fått mig att återupptäcka, omvärdera. Återuppskatta.

Säg, är det konstigt att man längtar bort nån gång? a.k.a The Pact

Min pappas favorituttryck är att ombestämma sig. Han tar ofta tillfället att berätta att detta kommer från danskan. Tydligen - om man ska tro honom - har danskan inget ord för att ångra sig. Man ångrar sig aldrig i vårt grannland - man ombestämmer sig.

Pappa finner en fundamental skillnad i dessa två ord. Jag håller med. Det är en distinkt skillnad. Man ångrar ingenting (non, je ne regrette rien?), man bara väljer något nytt. Om herr Språkfascist visste hur detta uttryck har etsat sig fast i mina grubblerier. Inte att ångra det man valt, bara välja på nytt.

Jag är lite velig igen, om hur jag egentligen vill se mitt liv om tio år, tjugo år, femtio år. It's not unusual, sjunger Tom Jones (men för mig handlar det inte om kärlek - det har jag valt bort ur bloggen, och ur mitt liv, det senare till Malins stora förtret), det handlar om livsval.
Det är inget ovanligt att jag blir sådan här. Jag vet. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Jag vet.

Men du har ju redan gjort ditt val!, sa min syster.
Min pappa skulle fått hicka om han hörde det.


Tänk om man vill välja igen, då.
Inte ångra sig. Bara ombestämma sig. Bestämma något annat.


Om man älskar hav och vindar, och är trött på neon och betong - säg, är det då konstigt att man längtar bort nån gång?

I live for little moments like that

Jag insåg att jag har lärt mig hur de låter. När de går upp på morgonen.
Jag hör hur de tassar i hallen, hur de plockar ned sin kaffekopp ur skåpet. Jag kan höra deras rörelsemönster och egenheter. Jag behöver numera inte lång tid för att veta om det är Cal, Johan, Jacob eller Malin som vaknat före mig.
Det känns intimt, på något sätt: som att man blivit en obestridlig del av varandras liv.

Brad Paisley låter lite för sydstatscountry för min del, men den här lilla låten är fin.

Systrar är lika sina systrar

Mina systrar blir gamla på måndag. Äldre. Snart kommer lårbenshalsfrakturerna och rullatorerna. Det är ju en sak att fylla tjugo. Men att ha en syster som fyller trettiett! Det faller på sin egen orimlighet. Jag är alldeles för ung för att vara så gammal.

P hade iallafall ställt till med ett fantastiskt kalas. Som alltid i min släkt blir det mycket mat, mycket liv och många lite småelaka, men varmt menade skämt. Tur är det, att min släkt är tokig i sig, och därtill känner mig, och därför utan vidare accepterar mitt absurt oanständiga beteende att slockna på soffan efter desserten. Well, sån är jag. Det är inte bara mina mood swings som når högre toppar och djupare dalar. Det gör min blodglukosnivå också.

J och P förbereder tårtorna!

Alma vet att tårta, det äter man bäst med hela ansiktet.

Såhär god var en av tårtorna.

Såhär god var den andra. Avundsjuk än?

Det slank ner ganska fort. Efter denna sockerkick hade lagt sig såg jag i kors av trötthet.

En hel massa glas och en glad gammal tant. 30+... Pension nästa. Puss P!

Såhär vacker är lilla Annie. Tant Mias hjärta brast precis av stolthet.

Det obligatoriska självporträttet. Jag gillade motljuset.

Det ska bli kul när jag fyller tjugoett. Då ska jag bjuda in hela tjocka släkten till mitt hus. Tillsammans med min nya familj. Jag längtar redan.

Och titeln var ju Siwan förstås...