Sälj dig, sälj dig dyrt

Jag vill verkligen ha det här forskarstipendiet. Så varför kan jag inte sälja mig själv på 1500 tecken? Varför har jag total skrivkramp? Häromdagen pratade jag bort en förseningsavgift på Medicinska fakultetens bibliotek, en avgift på dryga 600 riksdaler. Talade bort! Helt med hjälp av min verbala gåva. Men nu är det uttömt och jag kan inte få ner ett ord till Anders Malmström, trots att jag aldrig haft problem med att skriva till honom förut. Jag finner det makabert, förbluffande, förfärande. Skriv nu, Mia! Skriv!
Äsch. Jag vill ju inte skriva, jag vill bara forska. Suck.

Restaurangen vid slutet av universum

Idag drack jag kaffe i ett rum jag spenderat många tonårsår i. Allt var sig likt: katten som heter Russin, den röda soffan, den varma blommiga koppen. Men vi har blivit äldre, det var en ung kvinna som nu satt framför mig och inte en liten flicka. Och killarna som vi var hopplöst förälskade i och som vi brukade tala om så länge har blivit män. Vi dricker kaffe nu istället för te. Vi talar om livet vi lever, istället för det vi ska leva, det som ska hända sen... Vi är äldre, vi har nästan blivit vuxna. Vuxna? Sen när blev jag vuxen? Jag vet inte. Det bara hände. En dag var killarna män, en dag var teet kaffe och en dag märkte jag att ingenting kan avrunda en middag bättre än en liten bit gruyere och ett litet litet glas sherry.

Oj hujedamej.
Jag är ju gammal. På riktigt

We got it

EVERYTHING WE WANT,
WE GOT IT.
EVERYTHING WE NEED,
WE GOT IT.

Dr House är vår.

Och Gud sade: varde Hus

Och så kom morgondagen. Efter tusen år av väntan.

Huset, Dr House, det blir nog vårt. Malin och Johan är i Tyskland, vi andra tre är i Extas. I extasland har vi alla sagt ja. De andra svarar imorgon. Det blir ännu en lång väntan. Men det verkar som att om vi vill ha det, så blir det vårt. Hon gillade oss (hennes man var tydligen läkare, hon var biomedicinare... enough said).



Och när Jacob ringde pratade han i falsett så jag knappt hörde nånting. "sånutänktejagbarasägamittsvar." "Jaha?" "...och det är JAA! JAA! JAA! JAA!" Och så var den trumhinnan borta. Sedan pep han förtjust: kan du fatta att vi ska bli SAMBOS!

Nej, jag kan inte fatta! Jag kan inte förstå om detta blir verklighet. Om jag faktiskt ska få se körsbärsträdet blomma i MIN trädgård. Att jag ska få plocka ogräs i min trädgråd. Att vi ska spela alfapet en tisdagskväll och lösa lördagskorsordet över långfrukosten på helgen, att vi ska tentaplugga och tentadeppa och tentaångesta ihop, men framförallt tentafesta i ett stort hus. Dr House skulle vara vårt hem in the middle of our street, i vårt norra lund, i vår vackra stad. Åh. Åh. Åh. Drömmen kryper sig närmre. Idag gick lättare än jag hade trott, kanske kanske.

En klok man sa en gång att man måste ta ut saker i förskott - sen kanske det är försent, sen kanske det inte finns nån glädje kvar. Jag håller med. Och tar ut lite glädje i förskott. Att snutta på innan natten är kommen.

Jag sökte en femma och fann ett hus

Ett HUS! Det hade man inte riktigt tänkt sig. Åh, jag har redan skruvat upp förväntningarna långt upp över öronen. Det är ju inte ens säkert att det är ett fint hus, och inte ens säkert att det blir VI som får det! Men jag hoppas. Hoppas mycket.

Vi blir läkarkollektivet, det blir vi. Läkarhuset med fem rum och två badrum där det ena har jacuzzi. Och tvättstuga och vardagsrum och en stor trädgård att bygga snögubbar och odla potatis på. Vi blir en liten familj, vi fem: jag, Cal "Favoriten", och de två nya nollningsgeneralerna Malin och Jacob. Och så en vakant plats som antagligen faller på en okänd Malin från Uppsala med fältbiologanknytning och som börjar läkare termin 1 till våren.

Hur bra som helst kan det bli. Hur bra som helst. Som Ylva sa.... "Du sa: jag vill ha balkong. Och du fick en trädgård. Sen sa du: jag vill ha ett badkar, och du fick en JACUZZI!"
Ja. Jag sökte en femma och fann ett hus, jag sökte ett kollektiv och fann en familj... och jag är INTE besviken, Edith Södergran!

Jag får se imorgon. Då tar jag min kamera och om både jag och Cal slutat tala i falsett av vår spänning och lycka "wowmiadethärkanblihuuuuuuuuuuuuuuuuuueerbrasomheeeeeeiiiilllssstt!!" så kanske vi gör ett bra intryck och kanske kanske kanske kanske...


Åhhh


Imorgon. Kom nu imorgon.

Nollningspeppen

Spetsad blåbärssoppa! Kanske blir det lika äckligt efter två veckor som Sambooka blev efter min nollning. Kick-offen igår var härlig trots att jag jobbade imorse och missade en episk poolpartyefterfest. Jag är lite bitter. Hur som haver är det kul att alla är så peppade. Mest av allt ser jag fram emot att se Favoriten som ett chauvinistiskt traktorpullarsvin! Det är en paradox som heter duga. Det är ändå Favoriten som jag trodde jag gett en hjärtattack eller åtminstone ett epileptiskt anfall när jag berättade om det julkort Göran Holm skickade till Vellingeborna för några år sedan. Men samtidigt: jag som blåbär kommer också att bli roligt att se. Eller Mamman som "den där jävla albinoälgen de alltid filmar"...

I get by with a little help from my friends

Äntligen lite nya perspektiv. Lunds vackraste själar känns ungefär lika varmt i hjärtat som att titta på det stora trädet i Lundagård när det är julbeklätt. Man bara andas moln och tänker att man är så lyckligt lottad som får vara här. Här med trädet eller här med dem. Ischokladen är slut och saker och ting återgår till det normala. Jag lyssnar fortfarande på Thåström och Ljungström och på den naive idealisten som dör på slutet, och så lär det väl bli i tid och evighet. Men kanske har jag hittat den finaste lösningen på mitt bostadsproblem, och kanske har jag tyglat min stora mid-term panic. With a little help from my friends. Or a lot. Det känns iallafall bättre, och jag har slutat hyperventilera så förbenat. Jag ser ljust på det här. Jag har hittat den bästa lösningen på mitt för tillfället lite struliga liv. Och om bara Favoriten tycker att det är en bra idé så blir mitt liv aningens lättare, och jag får ett riktigt hem med tillhörande mysfamilj i mars.

Did you exchange
a walk-out part in the war
for a lead role in a cage?

So you think you can tell heaven from hell?

Jag vet inte varför jag alltid varit så feg. Jag vågar inte mycket. Och när mörkret faller på vid dagens slut känns det som att det ändå är det jag inte gjort, som sliter hårdast.

Jag kan inte längre säga Non, je ne regrette rien. Om allt jag gjort lett mig till Kärleken, såsom Edith sjunger om, hade jag gjort det med full styrka - då hade allting förut kunnat kvitta. Men bredvid mig står nu ingen, och ensam är inte stark. Einar plockas fram, men det går inte lika enkelt nu, känns inte lika inspirerat nu som 1995 (om ni minns).
Ja det var längesen. Det var evigheter sen nånting brann, iallafall nära mig.

Kanske borde jag bara rycka upp mig och slå slag i saken. Riva upp mina rötter once and for all och sticka. Till Paris med min kamera, till Afrika med min upptäckarlust eller till Svalbard med mitt mörka sinne. Var som helst men till ett äventyr, till något annat än det här, det stagnerade studentlivet där det största som talas om är helgens senaste bravader och vem som hånglade med vem och vilka som ligger i luven med varann idag.

Ibland zoomar jag ut från allt det där, tar ett steg tillbaka och tänker: snälla nån. Jag säljer mina fonder och sticker imorgon.

Men nästa dag vaknar jag lydigt när klockan ringer. Jag går upp, gör min gröt, åker till skolan och genomlider en ny dag av helgbravader och andra historier som låter likadant vecka efter vecka i universitetssvängar.


Det är så konstigt, ändå.

Inom mig vankar det mörka odjuret av och an. Kanske en dag exploderar det, och jag trycker på "sälj allt" på allemansfonderna och drar. Drar dit pepparn växer, och beyond.

Eller så vaknar jag nästa morgon lydigt till väckarklockan iallafall.

Il cielo ha una porta sola

Lyssnar på min Italien-lista. I Italien spelades det samma låtar varenda morgon. När jag precis blivit färdig med att mocka ut Landors box, som var nummer fyra, var jag lite lagom mör, och hade en tio boxar kvar ungefär - vilket kändes som en lång, plågsam evighet. Och just då, det slog aldrig fel: då hörde jag Richard Ashcrofts röst: "well it's a bittersweet symphony, this life..."
Och jag kände mig lika hånad varenda gång.

Ändå sitter jag här och saknar Italien så att jag går i tusen bitar. Jag förstår inte att det redan är ett år sedan jag var där. Och jag håller mina tummar vita för att IFMSA ger mig praktikplatsen där till sommaren - jag hoppas, hoppas, hoppas.

Och studieuppehållet klättrar sig närmre min acceptans mer och mer. Vinner mark varje dag.

Can we bring yesterday back around?

Jag har fått en livskris.
20-årskrisen.

Jag har kommit in på läkarprogrammet som jag velat since forever and now I ain't feeling that overwhelmed after all-krisen.

I Lund får man ett paket. Välkommen in på denna svåra utbildningen, här har du prestigepoängen, statuspoängen och den framtida feta lönen, och här har du en karta över ditt liv, varsågod skriv under här och här.
Och när jag väl skrivit under och tittar på min dokumentkopia ser jag hur de ritat ut resten av mitt liv. Välutstakat. Utan kompromisser.
Rätt utbildning, rätt liv, rätt studieort, rätt arbetsplats.
Rätt lön.
Rätt forskningsprojekt. Rätt specialitet.
Rätt umgänge. Rätt intressen. Rätt valsedel i urnan.

Så står jag där, och känner att egentligen borde jag fortfarande hoppa och studsa av lycka som jag gjorde på jobbet i somras när jag fick reda på att jag kommit in. Egentligen borde jag fortfarande känna sådär, sådär alldeles överväldigad av lycka så att det bubblar ur öronen - men jag kan inte. Jag bara hör Håkan sjunga: är det här allt det blir så DÖR jag!


Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.





Jag var inte färdig. Jag skulle ju resa och lära mig en massa språk och tjäna ihop lite pengar. Inte sitta här som tjugo bast, going on pensionsålder och räkna på hur jag i slutändan ska lyckas få den bästa AT-tjänsten, inte sitta här och vända på mynten och de billigaste nudlarna och hoppas att jag får ihop det den här månaden.

Om jag klarar mig fram till julafton utan att komma gråtandes till mina föräldrar kan jag klara vad som helst. SÅ lite har jag kvar på kontot efter att alla räkningar är betalda.

Jag var inte färdig med mitt liv. Hur kunde jag missa det? Jag antar att jag aldrig riktigt vågade tro på att jag skulle komma in första gången jag sökte. Jag trodde att det fanns några år kvar. Nu blev de inte så och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Jag skulle ju gjort så många saker innan jag kom hit. Hit, där livet stagnerar och sedan följer en utstakad linje.


När ska jag kunna göra dem nu då? Är det försent?

Är det kört nu?

Trapalanda dreaming

***

Alla dör.
En av de finaste hästarna jag någonsin träffat finns inte mer, inte hon heller. Ännu en faller bort, ännu en i Trapalanda, som man brukade trösta sig med när man var yngre. Adrienne var en sådan där häst man aldrig aldrig aldrig glömmer. Nej, fel - hon var inte "en sådan där häst". Hon går inte att sätta i ett fack. Hon var sig själv, hon var helt och hållet unik. Det var klart att man visste att man satt på en tjugotvååring, men ibland kunde man svära på att man hade en femåring under sig - som den där gången vi skulle öva galoppombyten och hon fick fnatt och bytte i varje språng resten av timmen... Eller alla gånger hon fick tråkigt när ingenting hände på tjugofem meter och hon började göra perfekta öppnor eller slutor helt på egen hand... Eller när man kunde starta ett dressyrprogram, och hon kände igen det, gjorde resten ur minnet och man hade inte mycket mer att säga till om. Hon var så speciell att nu när hon är borta är det en stor pusselbit som saknas i världen. Det är så underligt att allting fortsätter. Varför stannar inte världen? Varför stannar inte allting upp? Varför märker bara vi som varit i närheten av henne det stora energi- och kärleksvakuum som nu saknas? Det vakuum som nu lägger sig så hårt över våra hjärtan att vi får svårt med syretillförseln... I Trapalanda går ännu en av mina älskade över ängarna. Det är väl just det här som är nackdelen med evolutionen som gjort att vi överlever de andra så förbannat länge.

Jag kommer att sakna Adrienne och alla hennes vackra egenskaper. Jag kommer minnas henne alltid, och jag kan svära på att hon hittar till mitt livs själsfrände Valentin däruppe någonstans och säger hej från mig.

Valentin, ja. Valentin Stensvang, mitt livs räddare. Även om ingen någonsin kommer att vara som honom faller ändå Adrienne i hans unika krets.

Men Valentin.... Han är en hel historia i sig.

En hel historia i mig.



Nu faller jag vidare ner i djupa grubblerier om den vackra svettfuxen som räddade mitt liv en gång i tiden.

Procrastination succeeds

Ibland känns livet så enkelt. Har haft ångest i en vecka för att jag bara fortsätter skjuta upp att tvätta. Och på min gård bor det bara perfekta lattemammor som inte gör annat än bokar tvättider, så man måste ha minst en veckas framförhållning.

Och guess what?

Jag kom ner 19:25 och tiden 19-22 idag var ledig.

It's the small things. Yay livet.

One small step for man; one giant leap for Mias kursombudsmannaskap

En historisk dag! Just det, tänker ni. Det är ju tjugo år sedan Berlinmuren stormades ner, men se icke är detta vad hon tänkte på. Nej, idag vann jag nämligen i egenskap av kursombud mitt första krig mot den stora stygga kursledningen. Detta, mina damer och herrar, är history in the making! Varför drälla runt saker som hände tjugo år sedan när ny mark liberaliseras än idag? Även om det bara var jag och möjligen en handfull andra studenter i vår stora föreläsningssal som förstod hur långt inne det där erkännandet låg, och då alltså förstod magnituden av min seger, så gör inte det så mycket. Upprättelsen känns för mig total.

Och man kan ju undra varför man ger sig ut på blodigt krig med någon som ANDERS. Då måste man ju vara självmordsbenägen eller totalt socialt omedveten. Men då finns det ju en sak som Anders har till sin absoluta nackdel.
Han är nämligen skrämmande lik min far.
Och min far är jag inte rädd för en sekund. Så många fighter jag har tagit mot honom där han har varit övertygad om att han hade rätt - vissa gånger hade han det, andra gånger inte. Men alltid var han sådär absurt läskigt benhård och strukturerad och obehagligt passiv-aggressiv. I början av tonåren förlorade jag varenda gång. Men så lär man sig, man lär sig fallgroparna och argumenten som håller, vilka knappar man ska trycka på... Och jag märkte första gången jag träffade Anders att hans maskineri är precis likadant som min käre far Nils-Eriks.

Och jag vann. Jag vann!!!!!!!!!!!!!

Och det var bara för att jag visste att män som Anders är svaga för argument som hänvisar till auktoritära skrifter och stadgar.
Exempelvis Högskoleverkets.

Tunna skivor

Den strålande lyckliga kärnfamiljen i lägenheten mittemot har satt upp ljusstakar i fönsterna. Det är den andra november. Det är en hel månad för tidigt. I mitt lyckliga kärnfamiljshem fick jag lära mig att julbelysning och annat krimskrams ska sättas upp vid första advent och vid tjugondag Knut åker julen ut. Det är inte så svårt. Advent till Knut. Den strålande lyckliga kärnfamiljen i lägenheten mitt emot som alltid verkar håna mitt torftiga inneboende-studentsingelliv med blickar från balkongen satte upp sina ljusstakar den andra november.

Jag tror att jag hatar den strålande lyckliga kärnfamiljen i lägenheten mittemot.

Den första vackra dan i maj

Olle på sin motorcykel. Det är försommarväder i vårens Värmland. Olle har regnrocken på sig ifall det skulle börja regna, och hans döttrar Ulla och Maggan har retat honom för det eftersom solen skiner som aldrig förr. Det är den första vackra dagen i maj och Olles son Nils-Erik är den enda som inte misstyckte när Olle kom över det gamla åket som han nu har rustat upp. Nils-Erik har bönat och bett om att få följa ut på Olles första tur, men Olle vägrar. Vad Nils-Erik inte vet än är att det bara är ett spel för gallerierna; ett spel för Olles fru Olga, en vacker dam som är mycket noga med sin sons säkerhet. Senare samma dag åker Nils-Erik där fram och har Olles armar om sig. Det är en vacker dag, och Nils-Erik känner sig odödlig och tänker att hela livet borde vara precis just så.
Så, som första vackra dagen i maj, på äventyr med pappa.
Olle tänker likadant. Han kysser sin vackra fru på munnen och barnen rodnar. De skrattar och sedan får de springa upp till Lanthandeln för att köpa några karameller.

Allt det där och mycket mer kommer upp i mitt huvud av det där slitna gamla fotot av farfar på motorcykeln. Allt det där om den första vackra dan i maj. Och alla andra vackra dagar min farfar aldrig fick se.

You gotta get up, get out, and get over it

Det är dags att säga: för tusan, Mia. Ta nu tre djupa andetag, räkna till hundra långsamt och round up the usual suspects, så ska du se att det ordnar sig.

Och det gör det ju. Det vet jag. Men jag kommer ut som ett vrak på andra sidan, totalt sönderstressad och sover ca 75% av de efterföljande två veckorna.

Jag vill inte ha det så längre. Jag vill inte vara så komplicerad längre. Jag släpper det nu. Jag roundar up mina usual suspects: prestationsångesten, stressen, hypokondrin, den generella oron. Jag identifierar dem som dåliga egenskaper och försöker motverka dem. Tänka strategiskt och snällt mot mig själv.

"Ingen människa är skenhelig i fråga om sina nöjen."

Det jag tycker är kul är sådant som gör mig bättre på allt annat jag gör. Om jag unnar mig en halvtimmes badkarsbad på kvällen, så sover/pluggar/beter jag mig bättre. Samma sak om jag tar en kort promenad, om jag stickar lite till något program på P1, om jag engagerar mig i utbildningsfrågor.

Det är nog dags att ta tag i mig själv. Jag är ett vrak nu, en liten pöl på golvet som helst skulle vilja sova i några månader eller helst ett år, minst. Om jag gör såhär för grundkurstentan (som över 99% klarar) - ska jag då hålla på såhär varenda gång, varenda termin i fem och ett halvt år framåt? Det kan ingen människokropp klara av. Jag måste ta tag i mig själv, och jag måste göra det nu - innan tentan på tisdag. Jag måste börja andas NU.


Jag andas. Med magen.
The usual suspects står i hörnet och surar medan jag tappar upp ett bad.

Tralala lilla molntuss

Man känner sig själv bäst, heter det.
Det är inte sant. Det finns undantag. Jag känner inte mig själv bäst, jag känner inte mig själv särskilt väl över huvud taget faktiskt.
Däremot finns det någon som gör det. Jag kallar henne Tuss. Tuss och jag hade våra livskriser tillsammans. Våra livskriser gick ut på att vi drack folköl och sjöng nationalteatern och ritade hammaren och stjärnan i h&ms omklädningsrum. Vi var kära i samma killar, vi hatade samma människor och vi lyssnade på samma musik. Tuss kan mina mekanismer som ett rinnande vatten, hon behöver inte ens tänka efter, för hon var där varenda sekund som de sakta formades fram.
Det finns ingenting Tuss inte vet. Det finns inga tankar i mig hon inte hört eller förstått, det finns ingenting jag varit med om jag inte berättat, det finns inga gömda hemligheter hos någon avlägsen släkting som hon inte har koll på.

Tuss känner mig bättre än jag själv.

Hon vet saker långt innan jag själv. Inte bara inser hon det före mig; ibland kan det komma redan innan det hänt. En gång, som visserligen verkar som ett hokus-pokus, så drömde hon att jag skulle träffa en blond kille på terminen över. Det berättade hon innan jag började i Lund. Sådant kan ju vara lite obehagligt. Annars brukar det vara rent karaktärsbundna grejer. "Du åt ingenting på hela helgen, eller hur?" Jag har aldrig diskuterat min matvägran vid totaldepp med henne. Det gör ingen skillnad, för Sarah vet sådant på instinkt. En instinkt jag inte ens besitter själv.

Dessutom förvaltar Tuss denna instinkt mycket bättre än jag nånsin skulle göra. Hon kniper mig hårt i örat och lyfter upp mig några centimeter ifrån marken om det behövs. Hon vet ju att jag inte skulle göra det själv.

Man kan inte gömma något alls för henne. Hon vet det innan jag ens börjat tänka på att försöka dölja det.

Det är så skönt att ha någon som hon, någon som man vet håller koll och ögonen på en. Och som jag kan fråga: "Hur agerar jag nu?" och veta att man får ett hundraprocentigt trovärdigt svar.

"Tålamod heter kaktus på arabiska. Tålamod och kaktus har samma betydelse, "att tåla törst".
Jag köper en kaktus och tänker att den bästa dagen är en dag av törst."

Så sa Bodil Malmsten en gång.

Pressen, stressen och ångesten

Insåg att det bara var drygt två veckor kvar till tentamen. Fick så klart panik, letade upp några gamla tentor och kände mig sjukt oförberedd. Så nu tar jag med mig Marieb och Sobotta i sängen och hoppas på lite kärlekens (st)under. Ritar knän som en annan tok och youtubar lachmans... Trots att det är det enda jag känner att jag verkligen har koll på. Jag måtte vara världsstjärna på prioriteringar. Inte nog med att jag har prioriterat sambooka, inredning av rummet och perfekta dejter över skolan de senaste sex veckorna - när jag försöker ändra på mitt beteende slutar det ändå med att jag sitter där framför hjärtoperationerna trots att det är totalt irrelevant såvida jag inte går en valbar kurs på typ termin... sju? Good luck with that exam Mia. Verkligen.

...and who shall I say is calling?

Idag tog jag fram den varma jackan. Vinterjackan, kan man kanske kalla den, även om den är något för tunn för att verkligen kvalificera sig för en så fin titel. Hur som helst. Jag satte på mig den, ojade mig lite över hur fin den är, och stoppade handen i fickan - och där! En liten ihopvikt femtiolapp. En liten vänlighetsgest till mig själv, ett litet omtankebevis. När jag hängde in jackan när förra kalla säsongen tog slut, stoppade jag i den för att vara snäll mot mig själv i förskott. Man glömmer ju det där. Jag stoppade i en femtiolapp så att jag till nästa säsong skulle bli glatt överraskad.

Jag blev överraskad. Överraskad över min egna gullighet.
För fyihelvete vad gulligt gjort. Verkligen. Tack, söta, underbara jag!

Ikväll firar jag min nyvunna egoboost med en glas snordyrt rött vin och att sy lite gardiner. Imorgon ska jag till hålan och hälsa på hela familjen på alla olika håll och vädersträck i Sveriges allra sydligaste kommun. För om inte berget kommer till Mohammed...

Byrokratipeppsinjektion (eller: hur stormur kan förändra en dag)

Vaknade imorse: jag tittade upp, hörde grannen springa på hälarna (who does that anyway???), insåg att jag hade glömt att vattna mitt bonsaiträd. Gick ut och sprang. Det var kallt ute, årets första höstdag. Kollapsade efter tre kilometer i en hostattack och kräktes vid kanalen. Ooops. Gick tre kilometer till men tappade den nye stegräknaren så nu är den alldeles repig. På väg till skolan pajade bussen och vi blev stående på motorvägen ett tag tills en ny buss hämtade oss. Vi kom försent till professionell utveckling. En kurs som består i att de säger till oss att det viktigaste med att vara professionell och en bra läkare är att komma i tid. Jag kom sedan hem, hann inte äta innan stormur och åkte in till lund igen. Då hade det hänt en olycka på motorvägen så vi fick köra in om arlöv och åkarp. Endast på grund av den akademiska kvarten kom jag i tid men med andan i halsen. Där hade allting ansamlats i min stackars hjärna: sömnbrist, kaffebrist, födebrist. En migrän bredde ut sig och fick fäste i den främre hjärnhalvan. Mötet började: enormt upplyftande. Jag är nästan sugen på Helsingborg som förstahandsval till T6, och inte Malmö som jag tänkt förut. Massvis med information och pepp i byråkratiform, vilket är den bästa, mest eminenta formen enligt mig. Och så fick jag lift hem av en snäll äldrekursare som hette Pelle. Så, summing it up: vilken fantastiskt vacker dag det varit idag. Jag somnar med ett leende på läpparna (och jag är inte ens ironisk nu)! Ett plus ett minus två är inte alltid noll!

Il cielo ha una porta sola

Igår gick jag på Entré här på Värnhemstorget precis vid stängning. Och jag insåg, att i ett speciellt ljus, men en speciell sinnesstämning, kändes det otroligt italienskt. Det var som att jag stod där på Le Cupole igen och irrade runt bland alla affärer och skyltar. Jag slogs av en enorm längtan, en slags hemlängtan - till det land jag har extra nära mitt hjärta, som ibland känns lika mycket hemma som Sverige gör. Jag kände doften av espresso, hörde ljuden av klingande, hjärtlig aggressivitet, smaken av alla godheter... Och det gjorde mig mycket vemodig, det gjorde ont. Jag saknar Italien så som ett hjärta kan sakna sin älskade ibland.

Human behaviour

Ingvar (min hyresvärd) har herrmiddag. Länge har man som kvinna undrat hur sådana går till. Men istället för att bli nyfiken blev jag totalt neurotisk. Rökte tre cigaretter på raken för att klara av att koka te i köket. Illa. Men egentligen är det inte helt konstigt - det har med min konflikträdsla att göra. I allra högsta grad. När jag väl tagit mod till mig gick det ganska bra. I köket småpratade jag med Ingvar som var salongsberusad och inte märkte att jag stank cigarettrök och som tyckte att just detta var ett utmärkt tillfälle att hålla utvärderingssamtal på. Basically gick det ut på att han sa att han tyckte att det funkade skiiiitbra och jag höll med. Skulle just försöka springa och gömma mig för alla andra män i vårt hem när han plötsligt började tala om tegel. Underligt samtalsämne kan man tycka men både jag och Ingvar är ganska underliga personer, så jag är ganska van vid det här laget. Klarade mig rimligt lindrigt undan ändå, i hänsyn till konfliktgrejen. Dvs: jag träffade inte Gamlingen. Yet. Måste nämligen ställa in mjölken nu... Kanske först ska... ja... Var la jag tändaren nu igen?

"Ibland anser de sig ha någon liten nytta av mig, då kommer jag springande... Eller långsamt gående, för att vara mer realistisk..."

Kan ni tänka er att den där rackarns ödmjuke proffessorn emeritus som talade med oss den första dagen, visade sig ha varit en av de mest inflytelserika i hela Lunds Universitets historia! Han hade varit rektor - BLAND ANNAT. Och ändå pratade han bara om vad alla andra hade gjort. Jag tror jag älskar honom.

In spite of how little we know

Jag hostar vidare. Igårkväll fick jag svårt att andas och fick åka till akuten. Fick syrgas. Riktigt trevlig och professionell sjuksköterska faktiskt. Även om jag ännu är helt ny i tanken på att jag en dag ska jobba i vården börjar man redan granska deras uppförsel på ett annat sätt. Utvärderande. Värderande. Så, en eloge till sjuksköterskan Daniel. Han var verkligen bra på sitt jobb. Även när han arbetade på den jobbigaste avdelningen (bara svininfluensahyserier), och mitt i natten till råga på allt. Good work Daniel!

Jag hoppas fortfarande på att bli frisk till Partus (Den Stora Nollningssittningen på lördag afton). Min far skrattade mig i örat när jag sa det. Ändå känner jag mig ganska pigg efter ett varmt bad och ganska optimistisk i utsikterna för detta mål. Gjorde sedan något så fåfängt som att lägga en ansiktsmask, men känner att jag kan hålla självdistansen om jag gör fula rynkminer i spegeln och skrattar rått efteråt.

Jag hoppas så mycket inför lördag. In spite of how little we know.

"Om man kommer försent till mina lektioner får man åtminstone vara andfådd!"

Efter tredje dagen på läkarprogrammet börjar man nästan känna sig lite hemma. Det vill säga: jag hittar till kaffet och tillbaka. Jag har funnit över fem toaletter. Sådana saker. När jag går in i Fernström känner jag mig nästan som hemma. Och egentligen bör jag väl kalla det hemma numera. Igår kom en professor emeritus (ja, jag blev förstås kär i honom, han var ju gubbe) och talade om Lunds Universitets historia - efter det hade allas hjärtan svällt så mycket av stolthet att vi knappt kunde röra oss ur stolarna. Bara satt där som euforiska kollin och log saliga leenden mot varann. Sedan kom det en stockholmare som visserligen var ganska dryg till sättet men hade desto fler smarta tankar att gro i våra hjärnor. Hans huvudfråga var Varför ska vi lita på vetenskapen? och det var på ett filosofiskt plan som jag vet att min vän Ylva skulle uppskatta mer än ett möte med Einstein, så jag tog ganska utförliga anteckningar för att kunna berätta det vidare i detalj.

Idag har vi haft en lång dag. Vi har börjat med PBL och min grupp är mycket trevlig; en kille verkar ytterst påläst samtidigt som han verkar mycket lyhörd, och det känns eggande och bra. Alla är så ödmjuka och snälla att man knappt vet vad man ska ta sig till. Och just det, idag fick vi utdelat FASS. Jag var såå cool på bussen. Det stod "LÄKARSTUDERANDE" i pannan på mig, kånkandes på de där femton biblarna tunga böckerna.

I övrigt är jag mycket trött efter dagarnas nollning, som började direkt och på ett mysigt och sällskapligt sätt, men inte desto mindre festligt för det. Vi bara slipper det där tråkiga med förnedring och stenåldersunderkastelse och sånt. Vi umgås och dansar oss tokiga med andra-, tredje-, femte- och åttondeterminare istället. Varför skapa barriärer mellan terminerna när man kan bygga broar? Jag, som har en nästan pervers förkärlek till broar, ställde mig därför upp i salen när käre Henrik, General HSAN (Hälso- och SjukvårdsAnsvarsNämnden? Kanske, hördu!) frågade om någon kände sig manad att vara kursombud. Roligt roligt, tänkte jag och en till, och så blev det.
Whoop whoop, broar broar! Och gratis kaffe!

Och just det. Imorse vaknade jag halv fem på morgonen. Varför? En a-lagare stod och skrek SEIG HEIL under mitt fönster. Skithögt. Aspackad. Jag trodde förstås att jag fortfarande drömde. Inte nog med att hon står och skriker sådana obsceniteter - hon måste göra det halv fem på morgonen? Utanför MITT fönster?!

I rörelse

Jag vaknade på morgonen efter en natt fylld med drömmar om att jag skulle missa bussen, missa uppropet, missa min plats på läkarprogrammet. Det vill säga - jag var stressad redan innan dagen börjat gry. Jag kokade kaffe, men espresson kokade över och jag fick sump i det. Pressade i mig några mackor, mådde förfärligt illa. Gick och köpte mig en kofta. I provrummet hade de en alldeles förskräcklig belysning så jag såg hemsk ut i ansiktet - tvekade, men köpte tillslut en ny foundation. Jag hann med bussen. Kom till Lund, hittade inte till Fernström - första och sista gången det händer, Fernström är den föreläsningssal jag kommer befinna mig i varje dag i åtminstone ett halvår framöver. Väl där ökade nervositets- och adrenalinnivån till max. Har jag kommit fel? Är det här verkligen läkarprogrammets upprop, eller är det något annat? Vad gör jag om det är fel? Och sedan, när jag fattat att jag kommit rätt och de började uppropet - då blev jag ett totalt nervvrak och skakade som en dåre. När de närmade sig E i listan höll jag på att avlida av nervositet. De hoppar över mig! Det har säkert blivit något fel! De kommer inte att räkna upp mig för jag har inte kommit in, såklart jag inte har, det säger ju sig självt! Att jag skulle komma in faller ju på sin egen orimlighet, det förstår jag väl, de kommer aldrig räkna upp mig! Aldrig!

De räknade upp mig. Jag svarade ett högt Ja, och pustade ut.
Och därmed började jag min långa, mödosamma - men otroligt roliga resa, mot mitt drömyrke som läkare.


Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Karin Boye

Lösryckta citat som gjorde särskilt stort intryck på mig

Ur "Fallet" av Albert Camus

"Holland är en dröm, monsieur, en dröm av guld och rök, rökigast på dagen och mest förgylld om natten, och natt och dag är denna dröm befolkad av dessa Lohengriner vilka drömmande färdas på sina höga svarta cyklar liksom på sorgens svanar och utan rast eller ro far genom landet, längs havsstränder och kanaler."

"Kamelen som bestått ullen till min överrock hade antagligen skabb; å andra sidan har jag välskötta naglar."

"Ja, käre vän, det borgerliga äktenskapet har fått vårt land att ta på tofflorna för att snart föra oss fram till dödens portar."

"Jag funderar ibland över vad framtidens historiker kommer att säga om oss. De behöver bara en enda fras för att definiera den moderna människan: hon idkade skörlevnad och läste tidningar."

"När allt kommer omkring är det oriktigt att säga att jag aldrig har älskat. Jag har ådragit mig åtminstone en stor kärlek i mitt liv och föremålet har alltid varit jag själv."

"Man kan säga att kvinnorna har en sak gemensam med Bonaparte, nämligen att de alltid tror att de ska lyckas där alla andra har misslyckats."

"Att försöka komma ner till åttahundra meter under havet med risk att fastna med huvudet i en klippskreva (en flaskhals, som de där oansvariga personerna kallar det!) föreföll mig vara en bragd för perverterade och neurotiska individer."

"Ingen människa är skenhelig i fråga om sina nöjen, har jag läst det någonstans eller har jag tänkt det, käre landsman?"

"Om sanningen ska fram så skulle jag ha gett tio samtal med Einstein för ett första rendez-vous med en söt artist. Fast vid det tionde mötet längtade jag förstås efter Einstein eller en bra bok."

"Vi kommer aldrig upp ur denna jättelika dopfunt. Hör ni? Hör ni inte skriken från osynliga måsar? Om de skriker åt oss, vad är det då för mål som de kallar oss till?"

"Först hade jag blivit kär i en papegoja och nu måste jag ligga med en orm."

"Tänk vad vi beundrar de läromästare som inte längre talar därför att de har munnen full av jord!"

"Framförallt ska man inte tro att ens vänner, som de borde, ringer till en varenda kväll för att höra efter om det inte just är den kvällen man har bestämt sig för att begå självmord eller enklare uttryckt, om man inte behöver sällskap ifall man inte har lust att gå ut."

"Fast ni får väl lov att vidgå att ni i dag känner er mindre belåten med er själv än för fem dagar sedan?"

Mina topp tre danska favoritlåtar (OBS! Högst konfidentiellt material!)

#3
Medina - Kun for mig

Kun tonerna fylder min verden
Jeg hører kun musik I mit iskolde hjerte
Her er det ingen ting der kan røre mig
Her er det ingen mand der kan snørre mig

For jeg har ikke mere tilovers for kærlighed
Og jeg er så færdig med din falske ærlighed
Nu er det forbi, jeg skal morer mig
Jeg sagde jeg har det meget bedre uden dig

Så nu er musikken
kun for mig kun for mig
kun for mig kun for mig
kun for mig kun for mig

Kun for mig




#2
Rasmus Seebach - Engel




Og planen den ku' ik' slå fejl,
jeg sku' bli' gammel med dig.
Lykken var gjort, jeg skulle gør' dig til mor
Og ja, jeg har hørt om Nemesis,
men troede vel egentlig at vi var kvit.

Jeg ville virkelig ønske at jeg ku' bli',
men jeg er nød til at sige farvel...

Min engel, min engel, min engel
For evigt, for evigt, for evigt
Jeg elsker, jeg elsker, jeg elsker
Kun dig.
Farvel. Sig farvel.




Och så den bästa - nånsin!

#1
Brøderne Olsen - Smuk som et stjerneskud




I den varme nat, fyldt med drømmen at
lykken varer evigt.
Lyser månen op på en kvindekrop, ja,
og hennes smukke ansigt.

Hun er bare min store kærlighed,
Der bli'r større, der bli'r ved og ved.

Smuk som et stjerneskud
som tiden går.
Smukkere ser hun ud,
år efter år...

Om du lämnar mig nu

Inatt kunde jag inte sova. Efter ett antal timmars stirrande ut i tomma intet gick jag upp och ut i natten. Utan tanke eller direktioner gick jag längs gatorna, svepte som en salig ande längs häckar och murar i denna stad jag växt upp i. Häckar och murar jag stått och gråtit vid, skrattat vid, haft min första fylla vid, viskad hemligheter vid, växt upp vid. Natten var klar och luften kändes lätt i mina lungor, på ett sätt jag sällan upplever. Katter stannade upp och stirrade misstänksamt på mig vid varje hörn, men jag lyckades skickligt undvika alla människor under den en och en halv timme jag var ute. Och jag gick och gick, försökte reda ut mig själv, försökte ordna bland mina tankar. Einar är mycket mjukare på natten, mer sentimental. Det är svårt att säga om jag kom fram till något eller inte. Sådant där är saker som växer fram. Men när jag var ett kvarter hemifrån, efter en och en halv timme, var det någon som hade fönstret på glänt och jag stannade tvärt. Just som jag gick förbi, sjöng Miss Li: Jag skulle vakna mitt i natten och ta en lång promenad.

Det var ett lite för magstarkt sammanträffande för mig. Tror jag på ödet? Jag vet inte.

No more M.I.A.

Pappa kan skatta sig lycklig för att han är i Italien. Det hade varit stora bokstäver på Hesekillegatan 26 annars.
För om inte pappa hade dragit åt hjulen så onödigt hårt, så hade jag fått av det däcket som exploderade på sjuttiovägen, eller åtminstonde min svåger, och då hade vi inte stått där i tre timmar, och då hade vi inte behövt åka till macken för att köpa rostlösande, och inte behövt vänta på mekanikern, som fick komma och dra loss muttrarna på hjulet, och jag hade inte behövt pröjsa honom en massa pengar i handen, och det hela hade inte tagit fem år så när reservdäcket väl var på hade inte bilbatteriet laddat ur, och då hade jag inte behövt bli bogserad av min syster hem, och jag hade inte behövt låna hennes bil, och jag hade inte kommit tre och en halv timme försent till jobbet. Och ikväll hade jag inte behövt knacka dörr för att hitta ägaren till bilen som ställt sig framför min på gatan där jag hade tänkt ställa min systers bil för att kunna ladda upp batteriet, och jag hade inte sedan behövt sitta och vänta medan bilen laddades, och jag hade inte behövt köra halva skåne runt för att ladda upp den, och jag hade inte behövt pröjsa för all bensin som krävs för att klara det, och jag hade inte behövt pröjsa så svindlande mycket pengar för att byta de två bakhjulen, jag hade inte behövt bli ruinerad på både tid och pengar.

Det är nog väldigt, väldigt tur för pappa att han inte är hemma.

Isn't life strange

Lång dag på Huset igår. Jag jobbade med Pyret, då blir det så - hon är ju såååå underbar. Jag fick också äran att träffa hennes man Den Store Kände Barnläkaren. Det var ungefär lika stort för en läkarstudent att träffa honom som det är för en jazzfantast att träffa Sammy Rimington. Trots lite stök var det ändå en fin dag på huset - hopp återfanns i de mörkaste hörn. Det är så delade känslor när vissa familjer åker hem. Man vill gråta ögonen ur sig för att man inte får se dem igen, samtidigt gråta ögonen ur sig av lycka för att operationen och/eller behandlingen gått bra och att barnet är bra nog att åka hem. Det slutar med att jag gråter ögonen ur mig rätt och slätt. Eller städar tvättrummet så pedantiskt i två timmar att allting lyser bländande. Något säger mig att jag borde se över mina sätt att hantera känslor.

Kärring

Nu finns Siw Malmkvist på tyska på spotify. Jaaa! Frauen sind doch nur frauen låg på topp fem. Men topp ett är och förblir Lill-Babs tyska version av Jag kan inte leva utan dig. Denna tyskromantik oroar mig litet, men jag vet att den förklaras av min nästintill perversa kärlek till Melodikrysset. Tantpoäng till mig.

Av rätt virke

Cancersjuka barn med borrhål i huvudet och medicindosor under tröjorna jagar mig i mina drömmar. Det börjar faktiskt kännas som ett problem. Men utifrån mina självterapautiska anteckningar verkar jag gå framåt i denna utveckling och jag ser mycket ljust på framtiden. På måndag ska jag till Huset igen. Kanske blir det lättare efter ett tag. Man måste hitta balansen. Någon som inte verkar tro att jag är förmögen att hitta en sådan balans sa till mig att min reaktion var mycket dålig och att jag borde tänka över mitt yrkesval eftersom jag uppenbarligen inte passar i den rollen. Detta gjorde mig förstås mycket, mycket ledsen, särskilt eftersom denna person står mig mycket nära även i blodsbanden. Dessutom tycker jag att det är fel. Jag tycker att det är tvärtom. En läkare utan empati kan aldrig vara en bra läkare. Den läkarkandidat som inte går hem och gråter i fem timmar efter att för första gången ha fått torka tårarna från en cancersjuk pojkes kinder kommer aldrig att bli en bra läkare. Snarare tycker jag att mina tårar är ett bevis på att jag är av rätt virke. Med träning - fel ord kanske... med åren, med erfarenheten när man gått igenom detta tusen gånger, då tar man det inte lika hårt längre, förbannar inte Gud och världen och universum och alla ovetande människor i den, men individen ska alltid sörjas. Kommer alltid sörjas, om man är en bra läkare. Även om detta inte innebär att man går hem och gråter i fem timmar och drömmer mardrömmar i en vecka efteråt - men man måste börja någonstans. Annars kommer man aldrig bli en bra läkare.

Vad värre vore om man inte gjorde det. Tänk om man torkade barnets tårar och ens hjärta inte brast det minsta. Om man såg in i de där stora blå ögonen och inte kände någon empati alls. Ingen sorg över detta korta, korta liv som snart är borta, ingen sorg över huvud taget. Vore den personen mer lämplig i läkaryrket då, alltså?

Fyra små små borrhål

En tuff dag, idag. Vänjer man sig? Någonsin? Jag undrar om det kommer en dag då all sjukdom, död och förtvivlan inte gör en förvånad och förtvivlad själv. Hur ska man klara det? Jag tror jag är för blödig för det här. Kanske har jag begått ett alldeles kolossalt misstag. Kommer jag någonsin klara av att hålla distansen? Är det meningen att jag ska kunna hålla distansen? Jag och Ylva talade en del om den där balansen häromdagen. Jag önskar hon var hemma och inte var i London (obs! egotrick!) så att vi kunde prata mer om det. Den där tystnadsplikten hänger över mig som det svarta moln som nästan åskade sönder Lund idag. På väg till tåget fick jag söka skydd vid reumatologen och stod och glodde med kyrkan framför mig. Då slog det ner med dubbel blixt i kyrkans åskledare. Smällen var enorm. Jag har aldrig varit med om något värre. Byggnadsställningarna skakade, fönsterna skallrade. Mina öron gör fortfarande ont.

Det var som att något tog mig i kragen, lyfte upp mig några centimeter från marken och slog mig hårt över kinden. Och sedan den andra.

Och så var det med det.
Vänjer man sig? Någonsin?

Min sambo

En spindel stor som en halv svart änka klättrade just uppför min vägg intill mig. Jag är inte särdeles rädd för spindlar. Mitt föräldrahem är från 20-talet och har därmed massor utav sådana. Men den här, den var vidrig. Den här var den sortens spindel vi brukade hitta i vasken i tvättstugan i källaren, åtta centimeter lång och med håriga ben som ser bra många fler ut än bara åtta. Den var fruktansvärd. Jag skrek högt innan jag hann tänka mig för. Jag rusade efter papper för att döda den, men när jag vände mig om med papperstussen i handen såg jag hur den frös till, skräckslaget ryckte ihop och tappade greppet om väggen och föll - ner i min madrass. Panik utbröt. Jag slet av alla mina lakan, skakade de kläder jag just haft på mig som låg på golvet, men ingen spindel. Så jag slet av den översta tunna madrassen, vände och vred, och panikslagen slängde jag den bort på LP-spelaren, välte ett glas, slog ner ett skivfodral. Ingen spindel. Kanske hade den trillat ner i kartongen från min symaskin, men ingen där. Så jag drog loss hela undermadrassen, och med ett högt dån föll den i golvet men - fortfarande ingen spindel. Det tog lång tid, mycket svett och sju klämda fingrar innan den var på plats igen.

Men ingen spindel.
Jag bor inte ensam längre, vi är två här. Jag bor med ett monster, så jag flyttade ut sängen en bra bit från väggen. Hoppas jag somnar inatt. Jag har svårt att tro det. Jag överväger att sova i gungstolen, men jag blir så stel då.

Godnatt gott folk

I've seen the future baby, it is MURDER

Varför lyssnar jag bara på gamla godingar? Det känns ganska fint, men ibland blir det nästan lite pinsamt. Men det är den danska radiokanalens fel. Man får en sådan nostalgiattack varenda gång den rattas in. Men det är okej: medan jag greppar det första glaset av min nyimporterade sprit (sherryn! Man är väl danmarkälskare numera!) känner jag att jag är på väg in i en ny Cohenperiod. Och de är alltid okej. Mer än okej, de är FAB. Och utan att överdriva kan jag säga att den här perioden som tornar upp sig i horisonten verkar vara av en magnitud sällan skådad. Kanske större än den som kom i våras. Och den var inte nådig. Ahh, bring it on Cohen. Jag sitter här i gungstolen med stickningarna och sherryn och väntar på dig.

Give me absolute control
over every living soul
And lie beside me, baby,
that's an order!

Äh, Cohen ändå. Finns nog inget finare. Det är bara Billie som kan få samma intensiva kärlek. Fast på ett annat sätt. Billie är ett koncept, Cohen ett helt annat. Det är därför mina perioder av dem avlöser varandra.

I got life

På något underligt sätt känns det ändå fint att leva. Allting känns så mycket lättare nu. Det är som att antagningen gjorde att min lyckobarometers normala nivå höjdes med flera meter. Idag har i vilket fall som helst varit en fin dag på det där lilla sättet, det mysigaste sättet. När en dag blir så vacker i all sin enkelhet, på grund av småsaker som att gässen blev så glada av att se mig imorse och att jag fick klappa den ena utan att den svimmade av rädsla. Sådana saker. En liten hand på en dunbeklädd vinge och min dag är gjord. På lunchen åkte jag till mitt stammisställe i Beddinge. Det är två kompisar som öppnade en fisk- och skaldjursrestaurang där, ett enkelt ställe som jag alltid tänker att Gordon Ramsey hade älskat. Gordon Ramsey kitchen wet dream. Typ. Där hälsade de glatt på mig, gav mig insidertips och vi diskuterade fram vilken fisk som skulle passa bäst just idag, vilka de fått in nyligen och så vidare. Sedan sa den ena: ska du ha örtsås idag igen? Du har ju inte fått smaka på något annat! Vår romsås är vi stolta över, vill du inte smaka den? Sådana saker. Småsaker. De kommer ihåg mig, gillar mig och minns till och med vad jag beställer för mat. Det blev makrill idag. Mums. Sedan bjöd de mig på kaffe och vi skojade lite om turisterna. Sedan åkte jag tillbaka. Sedan fick vi kalvdans av Ingrid vilket är världens sjukaste delikatess. Den ska jag äta när jag kommer hem, med ANDAKT. Det är the small things that does it. Det har varit en trevlig dag idag.

I cover the waterfront

Det är segt på Magasinet. Jag tittar på House, kollar frentiskt allsköns hemsidor, försöker läsa ut Dvärgen av Per Lagerkvist. Inget går särskilt bra. Choklad-, physalis- och kakätandet går däremot framåt i rask takt. Det är så trist när det blir dåligt väder till grillkvällen, då kommer det knappt en själ till puben - och idag är trubaduren jätteduktig, det känns så hemskt. Jag hoppas det blir bättre nästa gång... Särskilt nästa gång. Såklart.

Det är underligt det där, vilka dumheter man kan få för sig att göra när alla lyckosubstanser exploderar i hjärnan. Vilka otroliga dumheter... Oh well... Bättre att inte tänka mer på saken på ett tag... Jag gillar inte ångest, och jag är på tok för glad över att jag ska bli läkare - i Sverige! - för att lägga tid på det. Det får vara. (Hörs det tydligt att jag är svårövertalad i saken eller?)



PS. Jag älskar att jobba på turistbyrån. Bara för att jag råkade svara den där gången de från Bosjökloster ringde, och fjäskade som fan för dem i telefonen, skickade de med ett årskort till mig personligen i beställningen av broschyrer. "MVH T. Bonde" NAJS. TACK BOSJÖKLOSTER JAG ÄLZKAR ER. Samma sak med Johannamuseet - där ska jag få privat guidning av föreståndaren, håhå jaja. Och HH Ferries gav oss gratisbiljetter varav en jag utnyttjar redan nu på måndag. Och Forex ger oss alltid en massa godis, och inte såna där äckelkarameller, nej, de ger oss boxar med Geisha och After Eight och sånt. Mmmm jag älzkar mitt jobb. DS.

Today could be the single most happy day of my life

Den där känslan - den var så enorm. Aldrig har jag förut varit så lycklig som i det ögonblicket. Jag skrek, jag grät, det var sjukt mycket folk på jobb och alla glodde på mig som om jag vore galen, jag var galen. Jag gick inte att få kontakt med, Olle fick tårar i ögonen bara av att se mig.

Jag älskar livet. Jag älskar MITT liv.
Mitt framtida läkarliv. Åh herregud.

Det är såhär det känns att vara lycklig




(Och if it's a crime, then I'm guilty. Non, rien de rien, je ne regrette rien! But: If you are ever gonna kiss me, it had better be tonight. If you have anything to tell me... it had better be tonight.)

Goodbye blue sky

How many roads we've travelled,
how many roads we've chased.
Across sand and sky and gravel
looking for one safe place.

Saker som gått fel idag

1.
Jag gick och la mig klockan två. Jag vaknade 06.24 av att kommunteknik hade bestämt sig för att detta var en utmärkt tid att klippa den lilla gräsplätten nedanför mitt fönster. Med grästrimmer. Hur detta tog tre och en halv timme (!?) kan inte jag med mitt förstånd begripa.

2.
Jag slumrade lite och gick upp vid tolv (två timmar efter grästrimningen). Jag sätter på en film jag har tänkt se länge. Då kommer kommunteknik på att detta var en utmärkt tid att blåsa bort allt gräs som grästrimmern sprutat ut på gatan. Hur detta tog en och en halv timme (!?) kan inte jag med mitt förstånd begripa.

3.
Jag hade inget bröd hemma till frukosten.

4.
Jag insåg ungefär precis när jag gett upp filmtittandet att jag hade missat tvättiden. Igen. 7-11. Så jag får nog försöka smyga in inatt. Annars har jag ingenting att ta på mig imorgon.

5.
Min cykel pajade. Cykelstödet. Så jag fick leka mekare, vilket resulterade i visserligen ett fungerande cykelstöd, men också i olja över precis hela mig. Och mina kläder.

6.
På Maxi. 6a) helt facking omöjligt att hitta pinjenötter eller citronsaft på Maxi. Helt facking OMÖJLIGT. 6b) myntautomaten vägrade ta mina kronor. Kön stod och fnissade åt mig. 6c) mitt icakort hade avmagnetiserats.

Och nu är jag tokförsenad till ett knytis. Men där ska det bjudas på chokladfontän så jag antar att denna dagen slutar bättre än den började.

Doesn't mean I'm lost

Det är klart att man måste få deppa lite över att en b-plan måste realiseras. Men på något sätt får jag ju se att man aldrig vet vad livet har att erbjuda. Det finns så många vägar, så många olika riktingar mitt liv kan komma att ta... Det kanske är det bästa som har hänt mig, att svenska utbildningssystemet kickar ut mig ur mitt älskade moder svea as of hösten 2010: det kanske är en blessing. Det vet jag inte nu. Just nu vet jag bara att om antagningsbeskedet som kommer inom några dagar säger att jag ska plugga franska det närmsta halvåret, då får jag ta fram min gamla skolkatalog och snopet, med svansen mellan benen, ringa en sträng liten kvinna med hårdaste brittiskan och hårknut, och säga: Hej Lois. Kan du säga mig alla universitet i Storbritannien som inte kräver chemistry HL, högst 38 poäng exclusive TOK/EE eller högst 40 inklusive? Och sedan hjälpa mig skriva application, skriva proven, plugga upp kunskaper, peppa inför intervjuer...

Rationell. Einar is back med full kontroll.

Topp tre framtida skivalbum/bokomslag

Bilderna är funna i guldgruvan kallad "Olgas inscannade bilder".

1.

Lustigkurren till höger är min far. Tagen cirka 1956/57 av okänd talangfull fotograf, troligen min farfar.

2.

Farsan lirar. 1957 någon gång.



3.

Tant Augusta. Grannen i Västra Ämtevik, djupaste Värmland där min far och Selma Lagerlöf växte upp. Runt 1950.
Även: Tant Mia om cirka 70 år.

Snälla, ta mig tusen dagar härifrån

Jag fattar inte att jag har överlevt so far.
Två dagar till på jobbet. Sen stupar jag ner i det ändlösa hål som kallas lättnad.

Jag vill aldrig mer jobba på en spelmansstämma i hela mitt liv.
Jag vet inte om jag överlever det igen.

Grannen: inte så konstig som jag trodde

Idag kom jag ytterligare ett steg mot sanningen i mysteriet om min granne. Nej, han är ingen postgubbe - det är postgubben som är tokig. Han går genom vinden mellan 25B och 25A istället för att springa i extra många trappor. Alltså, det är inte min granne som går ut och ger mig post och sedan rusar nedför trapporna - det är den (mycket förståeligt) lata postgubben.

Små späda barn med hjärtan som elefanter

Dagens förlängning av livet

Sittin' on the dock of the bay

Västra hamnen är en sådan självklar toppenutflykt. Det blir alltid samma sak, och man tröttnar aldrig: lapa sol på den bekväma bryggan med en bra bok, musik och en kaffe eller glass. Eller medhavd picknick. Och/eller medhavd vän med tillhörande oändliga diskussioner. Eller så grillar man på andra sidan bron med vänner och bara skrattar och umgås tills en ny dag gryr. Eller gå en jättelång promenad och kolla på havet. Eller fotografera upp all film man äger.
Det kan liksom aldrig fel. Jag har aldrig haft tråkigt i Västra hamnen.

Och det är inte som KB, en Malmöklubb som också alltid erbjuder samma nivå. Man vet vad man får. Det är alltid exakt såhär roligt, no more, no less. Men den nivån ligger ju strax ovanför ickerolighetsgränsen. Västra hamnen däremot, Västra hamnen always hits the top.

Jag glorifierar Västra hamnen, jag vet. Det är alla endorfinerna och den nyproducerade d-vitaminen, förlåt.

Leva livet

Plötsligt inser jag att jag ha levt mer och varit lyckligare de senaste två veckorna än hela det senaste halvåret.

Det säger en del. Skapar också en del frågor. "Vad såg jag i honom?" till exempel.

Det känns bra. Jag sover lugnt om nätterna, hittar på roliga saker om dagarna.
Inte ens om natten blir det värre, så att säga.

Sånt är livet!

Det jag har lärt mig
är just detta: när hjärtat svider,
sjung, blott sjung!:

Att sånt är livet! Sånt är livet!
Så mycket falskhet bor det här,
den man förlorar vinner en annan,
så håll i vännen som du har kär.

Just because I'm losing, doesn't mean I'm lost

Ikväll ska jag ut med Fia, Aida och Sara. Det var längesedan jag var så pepp på att gå ut - en ONSDAG! I sällskapet är jag dessutom fortfarande allmänt känd som tequilahoran, vilket kan ställa till en del. Men det gör mig ingenting. Jag är mycket glad och exhalterad.

Egentligen är det väl konstigt att jag mår så bra, men jag klagar inte.
Han är inte ens värd mina tårar, det är väl ingen nyhet. Men jag tror att jag har hittat boven i dramat: vitaminbrist.

Friggs tabletter är dyra men SÅ värt det.

Baj baj nu ska jag ut på partaj

Kära elev i avgångsklassen. Använd solkräm.

På eftermiddagen kom det in 24 hungriga, trötta och frusna tyska ungar med tillhörande lärare till mitt jobb. Vi fick väl alla lite darriga ben men det hela gick mycket lugnt till, förutom för caféet som fick det lite hektiskt när varenda unge beställde varm chocklad med grädde. Den ena läraren var dessutom mycket trevlig. Eller, jag tror att han var trevlig, han stod och pratade med mig ganska länge - men på tyska, såklart, och jag förstår ju inte tyska. Så jag bara nickade och log. Men det verkade som att han sa snälla saker, iallafall. Tror jag.

Jag cyklade ut till jobbet i morse. Det var mycket trevligt, förutom möjligen den lilla detaljen att mammas cykelsadel är så hård att jag var tvungen att resa mig upp ibland för att få någon blodtillförsel i gumpen. Men i övrigt sken solen och livet kändes ganska lätt och enkelt, trots att jag lyssnade på Hello Saferide's "Anna" hela vägen ut och i övrigt bör må ganska dåligt. Sedan hade jag glömt titta på väderleksrapporten så när stormen och skyfallet kom ringde min far, en av de mest omtänksamma personerna i världen, och frågade om han ändå inte skulle hämta mig.

Hemma i ilfart fick jag värmande champinjonsoppa och tillåtelse av min ömma moder att köpa en ny sadel till hennes cykel.

Över lag har detta varit en trevlig dag. Himlen spricker upp.

The Truman Show

Klockan är fem i elva, det här är ekot. P1 Tendens talade med en terapeut som djupdök i det här med att stressa fram en läkning. Hon talade om hur naturligt och mänskligt det var att hantera sorger i stadier, att hantera allt som hände en, i stadier. Talade sig varm om vara redo för nästa steg, hur litet det än var, och vikten av att inte bli stressad av någon annan, av att bli "tröstad för att gå över" för tidigt.
Under tiden satt Einar i gungstolen med sitt "tokiga te" och gapade och stirrade på ljudkällan som spottade ur sig sådana välriktade sanningar.

Och så vädret. Blixtar och åskväder råder. Lokala skurar kommer och går. Åskovädret har fått starkt fäste och fortsätter in i långa framtiden för att möjligen avta något om några år. Skurarna avtar dock redan inom några dagar och ersätts av molnighet som sedan spricker upp med lite solighet, kanske redan i slutet av helgen.

Då tackar vi för oss och åter tillbaka till The Truman Show som just nu utspelas på Augustenborgsgatan 25A.

Ikväll saknar jag

*

*

I love you more than anything, you are my world
So please, don't stop spinning
I will never forget the days we shared
or the years we had...
Please - don't cry.

*

*

Och aldrig, aldrig någonsin var du vackrare än då
När du stod kvar i dörren, och jag gick därifrån

*

*

Väck mig inte imorgon
Låt solen gå upp utan mig.
Låt det vara en fin dag
Låt solen gå ner utan mig.

*




*

You will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you, oh you will.


Cause if you don't, then this book's all lies.
And if you don't, then my plans will all be ruined.
If you don't I'll start drinking like the way I drank before...
And I, I - I just won't have a future anymore.

One safe place

How many roads we've travelled,
How many dreams we've chased
Across sand and sky and gravel,
looking for one safe place

Kan man dö av det?

Inte? Då gör vi det.


Så sa hon. Så levde hon.

"Du är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i dig.
Och det är inte i dina ögon,
det är i vad du ser."

Det var långt mycket värre än jag kunde ha föreställt mig.
Hon påverkade en på ett sätt man inte förstod förrän hon var borta, och man stod där och famlade efter de där orden hon alltid sa... Tills någon berättade en historia om henne på kallis och hon sa: ja, hon vågade ju alltid. Då ropade hennes dotter: kan man dö av det? och en sekund stod allting stilla, tills tårarna plötsligt började rinna längs allas kinder igen. Hennes motto, detta vi alla saknade att få höra igen.

"Jag kan inte minnas något annat än hennes skratt"

"När jag ser hennes ansikte, är det som om hela världens skönhet lyser mot mig. Jag kan inte frammana en bild, där hon inte ler mot mig"

"Nu får resten av kvinnorna i släkten inte ta illa upp, men när jag såg Anitha första gången tänkte jag: nu har vi fått en beauty i släkten..."

Och jag tänkte: är det inte såhär man vill bli ihågkommen? Är inte det här det ultimata?
Så många människor i det lilla kapellet, så många svartklädda själar, så många sörjande. Så många som hon påverkat genom sitt liv. Hur mycket hon berikade den här världen. Jag förstod nästan inte själv förrän jag stod där framme och utan tanke hörde mig hulka fram: tack för den optimism du befäste i mig, Anitha som jag förstod hur mycket hon påverkat mig och hur mycket jag kommer att sakna henne nu, när hon inte är kvar.

"Döden är ingenting, Georg."

Kärleken. Det är nog den jag beundrar mest. Denna satsning av hela sitt hjärta i nånting så osäkert. Denna fullkomliga kärlek, den livslånga...


Kan man dö av det?
Nej.

Dåså.


Döden är ingenting. Livet är allt. Jag är bara i rummet intill.

Torsdagens önskelista

• Vatten
• Vatten
• Vatten
• Ett beslut
• Icke motstridiga känslor
• Lägre moral
• Vatten
• Vatten
• Vatten

But each time I try on
the thought of leaving you,
I stop
I stop, and think it over.

Snart är bara Dylan kvar

Nu är det över. Det är slut nu.

Ett liv mindre i världen. En vacker person mindre.

Optimistklubben förlorade en medlem. Den goda världskonspirationen förlorade en nyckelperson. Det finns en mindre medmänniska på den här jorden, och det - det är den verkligt sinande källan.

Värre än oljan.
Mer än hur vi borde fundera över alternativa energikällor bör vi fundera över alternativa attitydkällor.

Medmänniskorna blir färre och färre. En grupp som kämpar vidare med sina civilkurage och leenden i sina överfyllda fickor. De där som leder gamla tanter över vägen och samlar ihop dina papper du tappat över hela vägen. De där som gör din dag trots att du inte känner dem eller alls träffat dem förut.
De finns. De är få, men de finns kvar.
De är en färre nu.

En ständigt, exponentiellt sinande källa.

Värre än oljan. Långt värre än oljan






*
Världen är en sämre plats utan henne.
En fulare.

Det är det jag sörjer;
att vi inte kan glädjas åt hennes existens längre.

Och att vi inte får ta del av henne underbara leende som gjorde så gott.
Världen är en sämre plats utan det leendet -
en fulare.

Lördagens önskelista

• En lång varm kram
• Ölsinne
• Läkta händer
• Pondus
• Självdistans
• Pannacottan man köpte i tvåpack på Il Gigante

Tre månader

Jag hade nog varit vettskrämd, tror jag. Men kanske är man inte det. Innan läkarna ger upp har ju kroppen gjort det; det kommer väl sällan som en blixt från klar himmel. Men utifrån sett, då är man vettskrämd. Att jag blir rädd när jag tänker på döden betyder väl att jag inte tänker på den tillräckligt. Att jag säger mig tro på reinkarnation men ändå är så rädd betyder väl att jag inte tror på riktigt.

Jag tror på reinkarnation för jag ser att allt naturligt ingår i ett enda stort kretslopp, och kan inte logiskt förklara varför själen skulle vara ett undantag. Men samtidigt kan jag inte logiskt förklara de simplaste fysikaliska naturlagarna heller, för den delen. Så vad är det då för argument? Faller det inte där på min egna inkompetens, är det inte bara ett motsägelsefullt cirkelargument?

Jag ser på gamla människor som inte är rädda för de säger: jag har levt mitt liv. Jag har skrattat, jag har varit lycklig. Jag har levt färdigt. Jag antar att jag är rädd för det eftersom jag inte är nöjd med mitt liv idag; jag är rädd för att jag blir påmind om att allting tar slut, och här sitter jag och slösar bort alla värdefulla, friska timmar på ingenting.

Idiot.

Anita ska från och med idag vara mitt argument för att göra vilda grejer. Hon som levde och gjorde alla vilda grejer innan hon blev sjuk, utan en tanke på att det en dag inte skulle gå. Hon som vågade, hon som gjorde allt det där, hon som levde utan att hela tiden behöva en motivation... Ingen förklaring, ingen morot. Hon bara levde, för hon var lycklig och ville hålla det så.

Anita är mitt argument. Min motivation.
Men hon skulle ju inte behöva dö för det. Det känns som hon gjort slut på sin lyckokvot, bara för att hon levt så mycket mer än de flesta andra under en kortare tid... men det finns ingen lyckokvot, det är en oändlig källa. Och ingen semi-oändlig som typ oljeresurserna som inte alls är särskilt oändliga men ändå tillskrivits just den egenskapen så väldigt länge. Nej, lycka är inte olja, ta så mycket du vill, det går emot alla naturlagar och ökar i kvantitet ju mer du tar därifrån.

Tror jag.
Men vem är jag att säga det egentligen - jag är ju inte lycklig.

With a little help from my friends

Den första rapporten är ljus. Jag står mitt i allting nu, ni vet precis där, när man stått och pillat i ett ihoptrasslat nystan i en timme och äntligen känner att det börjar släppa... Det är inte uppe än, men det kommer, det kommer fort. Så. Så känns mitt liv.

Och Ingvar Oldsberg säger extatiskt:
VART är vi på VÄG?


Vet inte. Men jag tror att det är varmare och vackrare där, än var jag varit... Jag har stått i de djupaste träsken och gråtit i de tystaste rummen, jag har skrikit i de ödsligaste skogarna och varit ensam på de mest överbefolkade platserna. Men så tillslut slutar världen snurra och man faller huvudstupa ner i soffan hos en vän, som säger: titta på mig - jag gör allt för dig, trycker ett glas rött i handen på mig, lägger fuktmask på mitt ansikte och pratar med mig i timmar, säger det jag vill höra, frågar det jag vill svara på.

Och sen grinar man lite för att vinet slagit till och för att den cohenlåten är så fin och för att man inte kan fatta vart man varit eller hur sådana människor som Malva "match.com" Holm Kvist faktiskt kan existera.

Och så är man mirakulöst nog på rätt köl igen.
Det är alltid ett under hur sådana människor finns, och ännu mer hur jag råkar ha en absurt hög kvot av dem i min närmsta vänskapskrets.


What do I do when my love is away
(Does it worry you to be alone?)
How do I feel by the end of the day
(Are you sad because you're on your own?)

No! I get by with a little help from my friends.
Mmm, I get high with a little help from my friends.
Mmm, I'm gonna to try with a little help from my friends.